Min fru: Lägger du den i pantpåsen är du snäll?
(Vår son tar plastflaskan ur hennes händer, går till städskåpet, öppnar dörren, lägger flaskan i pantpåsen, stänger dörren)
Min fru: Och den här i källsorteringen?
(Vår son tar en mjölkkartong, öppnar skåpet bredvid städskåpet, lägger den i källsorteringspåsen, stänger dörren)
Jag: (Tittar på vår son)
Min fru: (Tittar på mig) Jag hoppas att du tänker på samma sak som jag.
Jag: (Nickar) Att det här är helt SJUKT mycket bättre än en labrador?
(Tystnad)
Jag: (Harklar mig) Det var inte det du tänkte på va?
Min fru: Jag tänkte att det är fantastiskt att din son ser skillnad på pantpåsen och källsorteringen, medan du alltid lägger fel.
Jag: Det är en…smart unge…
Min fru: Du tycker inte att det är ett problem? Att din son kan lära sig att inte stoppa ner mjölkpaket så att det rinner ut mjölkrester i hela pantpåsen, trots att det tydligen är heeelt omöjligt för dig?
Jag: Du! Bara häromdagen hällde han yoghurt i byrålådan! Det har jag a-l-d-r-i-g gjort så länge vi har varit tillsammans!
Min fru: Jag vill bara att du slutar hälla mjölk i pantpåsen! Jag DRÖMMER om att du en dag ska lyckas med det!!!
(Jag tittar på vår son, han lägger en ny mjölkförpackning i rätt påse, jag tittar på min fru)
Jag: Kan jag inte bara få vara en sån där pappa som lever mina drömmar genom min son?
(Tystnad)
Jag: Eller…du vet…dina drömmar.
