En lite stökig grej med att flyga med barn är att barn har jävligt mycket prylar med sig när de reser. Barnvagnar och bilstolar och babysitters. Sånt. Det som flygbolaget kallar ”Specialbagage”, vilket av incheckningspersonalens lätt irriterade blickar att döma förmodligen var tredjehandsvalet på namnförslagslistan precis efter ”Jävlasvinpiss-bagage” och ”Fyfaaanvadvikommerolladenhärilasthallen-bagage”.
Grejen med ”Specialbagage” är att man får en stor jävla plastpåse, en rulle eltejp och sedan blir förmanad till en separat disk längst ner på flygplatsen. Där förväntas man göra ett paket av sin barnvagn, slå in det, tejpa ihop det, och lyfta upp det på ett rullband bredvid en bastant kvinna i keps som verkligen inte gillar sitt jobb. Alls.
Det leder förstås till en ganska komisk scen, eftersom ytan runt det där rullbandet snart blir fullt av runthalkande 30-något-män med trivselhakor och lite för tajta svarta Gant-jackor som svärandes och grymtandes försöker fälla ihop barnvagnar i storlek stridsbåt 90 och få ner dem i något som ser ut som en halvliters fryspåse, samtidigt som de ihärdigt intygar för vänliga förbipasserande att nejnej, här behövs fan ingen hjälp inte, jag har full koll på det här. Sköt dig själv, för fan.
Givetvis har ingen av dessa män den blekaste jävla aning om hur man fäller ihop en barnvagn. Eller hur man fäller in hjulen på den. Eller hur man viker ner sidorna på hårdliften. Eftersom ingen av dessa män någonsin tänkt tanken att läsa instruktionsboken eller att testa proceduren hemma.
Men jag själv då?
Nej, jag hade givetvis inte det problemet. Jag hade ju självklart förberett mig.
Min fru slog ihop det där paketet på 30 sekunder blankt.
Jag stod med Nicholas i baren och fick beröm av två norska tanter för mina gener under tiden.