För att vara en person som jobbat med kommunikation ett helt yrkesliv är jag överraskande dålig på kommunikation. Fysiska samtal är verkligen inga problem. Där ger jag mig själv fem av fem. Är jag på rätt humör kan jag sättas in via fallskärm på vilket bröllop som helst och vara en jävla fröjd för alla. Fråga frågor och skratta åt skämt. Är du intresserad av ardennerhästar pratar vi om ardennerhästar. Men utöver fysiska samtal är det tyvärr idel ettor och tvåor i betyg.
Telefon är mitt sämsta. Alla hatar att prata i telefon med mig, förutom min pappa och det är för att alla hatar att prata i telefon med honom. Vi förstår varandra där, min far och jag. Ett telefonsamtals syfte är att avslutas. Båda svettas under hela samtalet och allt över 20 sekunder är ett plågsamt misslyckande för oss båda. Att prata i telefon ger mig absolut ingenting. Jag får ingen känsla för orden som sägs. Personen som yttrar dem känns död. Vem är du? Varför fortsätter du låta när du är död? Mina bästa vänner har berättat att de efter ett, enligt mig, normalt och lyckat telefonsamtal ibland ifrågasätter om jag gillar dem alls, eller om hela relationen mest är ett besvär. När jag träffade min fru ansträngde jag mig SÅ IN I HELVETE i telefon, men hon trodde ändå jämt jag var sur på henne. Tack gode gud att telefonsamtal är så fruktansvärt ute. Må trenden fortsätta ända ner till noll och funktionen helt tas bort.
Sms går bättre, men fortfarande underkänt. Långa sms besvaras ledigt med tumme upp eller ok. Mail är också svagt. Ibland bjuder jag på en pliktskyldig hälsningsfras innan en minimalistisk beskrivning av ärendet, men oftast blir det rätt på ärendet. För att väga upp ”otrevligheten” strösslar jag ut utropstecken bland meningarna för att låta entutiastisk. Ibland blir det för många och då verkar jag hysterisk utöver allt annat. Kan det vara så att hela mitt yrkesliv gått ut på att reducera text ner till sin innersta kärna och att det straffar sig här? Nej. Varför har jag i så fall den här pladdriga bloggen?
Det har hur som helst gått upp för mig att jag är skapt för telegrafen. Det där som de kör med i gamla filmer när man betalade en avgift till telegrafisten för varje bokstav. Jag hade dominerat telegrafen. Telegrafisterna hade gnisslat tänder över hur lite pengar de tjänade på min rappa meddelanden. Möte? STOP. Ok. STOP. Tumme upp. STOP. Efter apokalypsen är min tid här igen.
