Min son har lärt sig att klappa händerna.
Missförstå mig inte nu, det är förstås på alla sätt trevligt och bra. Barnpsykologer säger att handklappning är nära förbundet med både koordination och kreativitet. Ett sätt för små barn att uttrycka sin identitet. Och det är ju bara toppen och sådär.
Jag önskar bara att han klappade lite mer…entusiastiskt. Det är allt. Som det är nu så klappar han nämligen väldigt långsamt, och lågmält. Som om han liksom gör det…demonstrativt.
Först försökte jag förstås utnyttja det till min fördel, så som jag antar att alla normala föräldrar gör. Jag låtsades alltså helt enkelt hela tiden att jag var med i en golftävling och att han var publiken vid utslaget. Jag gjorde luftsvingar i köket och spanade ut i vardagsrummet, och när jag gick förbi hans gåstol rättade jag koncentrerat till kepsen och mumlade saker som ”mmm, nu gäller det bara att gå över långa bunkern så kan vi nå greenen på två”.
Men nu, alltså, jag vet inte hur jag ska förklara det. Men nu klappar han sådär demonstrativt vid tillfällen när det är svårt att inte uppfatta det som att han är, tja, ironisk.
Som när jag matar honom. Och jag, för att göra det hela liksom lite mer spännande, leker att skeden är ett flygplan. Då tittar han bara skeptiskt på mig när han får skeden i munnen, och så sväljer han maten med den där blicken som hans mamma brukar ha när jag spelar luftgitarr. Och sedan klappar han.
Inte länge. Inte entusiastiskt. Utan bara tre-fyra klappningar. Långsamt och tyst.
Och det är helt ärligt rätt svårt att inte känna att han med det vill säga ”såja, duktig idiot. Du prickade munnen. Ska vi se om vi kan klara av det en gång till?”
Det börjar helt ärligt tära på mitt självförtroende, det här.
