Medan jag har ritat ponnys i folks böcker har min fru och vår son ägnat dagen åt att umgås med andra barnfamiljer i vårt närområde. Träffat släkten. Varit på barnkalas. Såna saker.
När jag dök upp berättade alla de andra föräldrarna angeläget att de ”aldrig sett ett barn äta lunch så fort” som vår son.
De sa att han ”åt som om han var livrädd att någon annan skulle äta upp maten direkt från hans tallrik”.
Och visst.
Visst.
De sa det kanske inte rakt ut.
Men det kastades anklagande blickar åt mitt håll. Det är jag nästan säker på.