Att välja nästa serie har nästan blivit ett heltidsjobb där man ändlöst scrollar sig genom de olika streamingjättarnas aldrig sinande utbud. Ska man sätta tänderna i den där långköraren som man verkligen borde ha sett? Den som alla älskar men som gått en förbi av någon outgrundlig anledning. För några är det kanske Lost, för andra Sopranos eller Oz, kanske The Wire? För mig är det Breaking Bad.
Eller ska man hoppa på senaste hypetåget och vara bland de första med att skrika om serien som kan bli den nya Squid Game? Kanske ska man se om en gammal favorit så att man vet vad man får. Det var ju längesen man såg Girls eller Game of thrones nu. Oavsett vad så är det en aktningsvärd prestation varje gång man tar sig hela vägen fram till att faktiskt titta på något istället för att scrolla sig hela vägen fram till läggdags.
Nästa gång du hamnar i den här situationen ska du veta att det finns betydligt roligare sätt att spendera kvällen i soffan på än att argumentera med sambon om ifall ni ska börja scrolla på SVT Play eller på Netflix. Ibland behöver man inte mäktiga stridsscener, intrikata personporträtt eller cliffhangers som får en att tänka “bara ett avsnitt till” klockan 02.53 på en tisdag. Ibland behöver man bara skratta arslet av sig och då finns det inga säkrare kort än dessa serier.
Detta är de, objektivt sätt såklart, absolut roligaste serierna som någonsin visats på TV. Listan är faktakollad, inte på något sätt subjektiv och täcker in en stor del av humorspektrat. Om du saknar serien som du tycker är världens roligaste så är jag ledsen att behöva meddela dig att du tycker fel men det kan hända den bästa. Och nej, Seinfeld, är självklart inte med.
The Office (UK)
Idag kan Ricky Gervais kännas en aning mossig i sin ständiga polemik mot wokekulturen och sin raljanta ateism. Man kan dock aldrig ta ifrån honom att han, tillsammans med Stephen Merchant, skapade världens roligaste TV-serie. The Office är fullkomligt briljant från första till sista scen och dialogen är så välskriven att man inte vill ändra på en stavelse genom hela seriens gång.
Gervais rollfigur David Brent är ett mästerverk skapat av självförnekelse, bekräftelsetörst och en sällan skådad självgodhet. Att se honom ta sig an situationer och misslyckas blir både smärtsamt och hysteriskt roligt. Vid sin sida har han också skådespelare som Mackenzie Crook och Ralph Ineson i oförglömliga rollprestationer. Serien och Brent själv blir i sina stunder obehagligt verklighetstrogen och lyckas fånga kontorslivet oerhört trista monotoni och får på så sätt den sociala stelheten i de olika situationerna att kännas enormt påträngande. Man vrider och vänder sig i soffan inför pinsamheterna som strömmar mot en samtidigt som skrattet alltid bara är någon sekund bort.
Humorn bygger inte på uppenbara punchlines eller absurda händelser, istället är den subtil och torr på ett härligt brittiskt sätt. Mycket förmedlas med obekväma pauser, besvärade blickar och anspråkslös dialog. Här var Stephen Merchant avgörande och när Gervais återbesökte Brent i långfilmen David Brent: Life on the road utan Merchant blev resultatet inte alls av samma kvalitet. Mycket på grund av avsaknaden av den subtila humorn till förmån för ett betydligt mer plumpt utförande som aldrig behövdes i The Office.
I serien är varje avsnitt perfekt, vilket också möjliggörs av formatet. Det gjordes endast tolv avsnitt och de hänger samman sömlöst i en berättelse från start till mål. Här har den också en av de största fördelarna gentemot den amerikanska remaken med Steve Carell i huvudrollen. Den är också bra men inte alls på samma nivå som originalet. Det här är det bästa som gjorts på TV.
Streama på: Britbox
South Park
Om humor är ett spektrum med mästerverket The Office på ena sidan så får vi nästan röra oss ända ut på den andra sidan för att hitta nästa självklara serie på den här listan. South Park är fullständigt respektlös, over the top och härligt oförutsägbar trots sina drygt tre hundra avsnitt. Det är en genial satirserie som driver med precis allt och alla, det finns inget som är heligt och ingen är immun när de vevar igång. Det är befriande och fantastiskt medryckande.
Den enkla animationen skulle kunna vara en tröskel för vissa men det är också den som gör att serien kan fortsätta vara hyperaktuell och i princip reagera på nyheter i samhället i realtid. Varje avsnitt av serien produceras på bara några dagar och en händelse kan således avhandlas i South Park bara enstaka dagar efter att den kablats ut i media. Är man nyfiken på den processen kan jag varmt rekommendera dokumentären 6 Days to air: The making of South Park som visar processen från brainstorming till färdigt avsnitt inom loppet av en vecka.
Streama på: Viaplay
Vid första anblick kan South Park te sig som pubertal chockhumor, det är kiss, bajs, valfria kroppsvätskor, svordomar, könsord, sex och droger. Skrapar man lite på ytan inser man dock att under det första lagret finns allt som oftast en briljant satir och en välskriven samhällskommenterande humor som tacklar alla ämnen mellan himmel och jord.
I just den här kontrasten kan serien också gå från riktigt plump kiss- och bajshumor till djupt filosofiska resonemang om den mänskliga naturen på bråkdelen av en sekund. Något som borde vara utmanande att få till men som lyckas gång på gång. Ingen gör satir som South Park och att de håller den nivå de gör efter så många säsonger är en otrolig bedrift.
Fawlty Towers
För att göra TV-humorns fulländande treenighet komplett måste vi också prata om Fawlty Towers, eller Pang i bygget som den döptes om till i vårt avlånga land. Precis som när det gäller The Office så höll man hela serien otroligt tight och gjorde bara tolv avsnitt. Tolv perfekta avsnitt. Det finns inget utrymme för utfyllnad eller ens några onödiga skämt. John Cleese och Connie Booth, som också spelar två av huvudrollerna, skrev manuset till varje avsnitt med kirurgisk precision där man kombinerar genial dialog med ett stort stycke fysisk humor.
Även om serien gjordes på 1970-talet lyckas mycket av humorn kännas tidlös såhär femtio år senare. Den eskalerande stressen och de ofrivilliga sociala fadäserna som går hand i hand i ett perfekt tempo mot ett crescendo av ren galenskap är en resa som är lika njutbar i varje avsnitt. Lägg till en ensemble i världsklass där Prunella Scales och Andrew Sachs gör oförglömliga rollprestationer som lyckas kännas både extrema och trovärdiga och som den fullständigt geniale John Cleese kan studsa mot i rollen som hotellägaren Basil Fawlty.
Pang i bygget är verkligen en helt fulländad sitcom och huvudkaraktären Basil är verkligen en perfekt karaktär. Han är både hetlevrad, småsint och arrogant men samtidigt är han också en fånge i hopplösa omständigheter som gör att man både skrattar åt honom med gott samvete och ömmar för honom när allt går fullständigt åt helvete.
Man måste också lyfta den komiska timing som genomsyrar varenda minut av serien och som gör att allt känns som ett självspelande piano. Det är inte konstigt att den satts upp på teaterscener runt om i världen då den är så tight att den knappt behöver arbetas om för att även fungera i det forumet.
