Löven faller från träden i allén längs Kungsgatan, Värnhems gråa nyans har börjat skifta till en ännu gråare och vinden blåser omkull förskolebarn runt Turning Torso. Hösten är här och vi får äntligen ha staden för oss själva igen.
Den stockholmska kolonialiseringen av Skånes mer attraktiva områden som Österlen och Bjärehalvön smittar också av sig på Malmö. Det är absolut inte så att vi blir i minoritet under sommarmånaderna som våra vänner i Torekov eller Båstad men det är ändå skönt när de åker hem. När vi slipper de skäggiga, solglasögonprydda upplevelseturisterna med upprullade shorts och en ironisk tygkasse från någon kulturell institution i Danderyd.
“Det känns så genuint här”. Ja, det blir lätt så när folk faktiskt lever på en plats. Kanske är det svårt att greppa för alla kulturmissionärer som kommer ner med ambition att “förstå” Malmö. De pratar om stadens kontraster som om vi var en levande fotoutställning och inte bara människor som försöker ta oss igenom starten på arbetsveckan utan att bli påkörda av en trimmad elscooter som är på väg mot Lucu Food.
När vi träffar våra vänner för en öl på Möllan nätverkar vi inte och vi behöver ingen uttalad PR-strategi för att gå på fest med folk vi inte känner. Vi behöver inte tvångsmässigt omvandla varje samtal eller relation till ett potentiellt samarbete och vi kan fråga vad någon arbetar med utan att det egentligen betyder: “Hur kan du och dina färdigheter vara till gagn för mig i min fortsatta karriärsutveckling?”. Vi vill bara sitta med starkt kaffe och svaga framtidsutsikter och prata utan att behöva känna det som att vi är på en arbetsintervju.
Den typen av interaktioner gifter sig nämligen dåligt med det faktum att vi har noll filter, tusen åsikter och går väldigt rakt på sak. Man kan säga att den omtalade malmöattityden är vad du hade fått om självsäkerheten hos en hipster från Brooklyn hade fått ett kärleksbarn med envisheten hos en skånsk bonde.
Och nu när trädkronorna i Slottsparken gulnar får det lilla kärleksbarnet äntligen vila och bara vara igen. Ljudet av rullväskor över kullersten har slutat eka genom innerstan och ingen står och gör sig lustig över vår dialekt. Efterfrågan på sjutton kvadratmeter stora “studios” i Västra Hamnen med en glimt av havsutsikt om man står på en pall i badrummet har minskat drastiskt. Priserna har gått från en njure till svindyrt men inte kriminellt för en månadshyra.
Vi kan återigen tackla vardagen med ett patenterat kollektivt chill-filter på verkligheten. Oavsett om morgonen startar med att din cykel blivit stulen, att kommunen har grävt upp din gata för sjätte gången i år eller att nationella bombskyddet anlänt till din innergård för att grannens prenumeration på handgranatssprängningar fortfarande är aktiv så löser det sig. Allting löser sig.