Det var bara en vecka sedan Fares och Josef sågs senast i just den hotellsvit på Smådalarö Gård i Stockholms skärgård där vi befinner oss nu.
Fares: ”Zozo, vi är tillbaks i din bröllopssvit!”
Fares kramar om sin lillebror som har varit på smekmånad i Grekland med influencern, hälsocoachen och sprillans nyblivna hustrun Josefin Dahlberg sedan de sågs sist. Men än tycks varken Josef eller Fares ha hämtat sig känslomässigt från bröllopet.
Josef: ”Det var helt otroligt. Verkligen magiskt. Alla möjliga var där, från den lokala pizzabagaren i Örebro till Alexander Skarsgård. Många sa att det var det bästa de någonsin upplevt. Och det var inte bara för att allt var välorganiserat och härligt, utan framför allt för att det var så fullt av kärlek och energi. Först tänkte jag att folk bara sa så för att vara artiga, men sedan märkte jag att det var genuin lycka omkring oss. Det kändes i luften.”
Fares: ”Jag hörde till och med om par som blev kära i varandra på nytt.”
Josef: ”Ja! Exakt så. Det var flera par som sa efteråt att de kände sig inspirerade och förälskade på nytt. Stämningen var helt otrolig. Till och med personalen och fotografen, som ju har sett många bröllop, sa att de aldrig varit med om något liknande. Det var så mäktigt.”
Fares: ”Alla hakade på direkt, men det var du och Jossan som satte energin från början.”
Josef: ”Precis, så var det.”
Fares: ”Ni började till och med dansa på borden.”
Josef: ”Ja, det gjorde vi faktiskt. Det blev action direkt. Jag och Jossan är riktiga partymänniskor, trots att vi inte dricker alkohol. Vi behöver inte dricka för att ha kul. Vi älskar musik, dans och fart, och vi tog med oss den energin direkt. Vi älskar att skapa stämning.”
Fares: ”Det var helt fantastiskt. Framför allt er energi. Ni satte i gång direkt – ’nu kör vi!’ – och alla hakade på. Vår familj är bra på att följa med, men ni styrde skeppet hundraprocentigt.”
Josef: ”Ja, det måste vara så. Och så var det talen. Det var så fina tal. Särskilt från Fares och min fru. Jag blev faktiskt rörd och fick tårar. Jag brukar – otippat nog – ha svårt för att vara i centrum, men där och då glömde jag det. De talen träffade verkligen.”
Fares: ”Det påverkade mig också, både när jag skrev och höll det.”
Josef: ”Det är den bästa kombinationen – när ett tal är starkt och känslosamt, men också genuint roligt. Flera sa att ditt tal stack ut. Och så var det några andra roliga tal också – någon sjöng opera, vilket var jätteroligt.”
Fares: ”Och Josef gjorde ju sitt nummer. Först låtsades han hålla ett vanligt tal, sen blev det striptease och till slut ett Michael Jackson-nummer.”
Josef: ”Ja, det var min idé att göra något annorlunda. Först tänkte jag klippa ihop en film, men sen kände jag att det var roligare att göra något live. Så jag började som om jag skulle hålla ett vanligt tal, sen bröt jag av, gjorde en liten stripshow – bara på skämt – och sen drog vi i gång en hel dansshow. Vi var nästan femton personer på scenen till slut. Det blev en hel föreställning. Jag blir rörd nu bara jag tänker på bröllopet.”
Få syskon har gått igenom lika mycket tillsammans som bröderna Fares. Som barn flydde de det blodiga inbördeskriget i Libanon, i tonåren hittade de kärleken till film och spel i Örebro och i 20-årsåldern blev de folkkära med filmer som Jalla! Jalla! och Kopps. I dag befinner de sig på var sin sida 50-strecket, men har aldrig stått varandra närmare. Fares har barnen Ziggy och Tino med konstnären Clara Hallencreutz, och Josef har Zoe och Mio med rykande färska hustrun Josefin. Familjerna har hus bredvid varandra här på Dalarö, Josef året om och Fares på helger och semestrar.
Josef: ”För mig handlade det om att min fru kommer härifrån. Hennes mamma bor här, så vi har tillbringat mycket tid här redan tidigare. Sen dök det upp en tomt och vi slog till direkt. Jag och Jossan är väldigt impulsiva – vi sålde vårt hus på Ingarö, köpte en lägenhet i stan och tomten på Dalarö, allt på bara tio dagar.”
Fares: ”För oss började det när vi hälsade på Josef och Jossan. Clara blev helt förälskad i platsen. Hon är uppvuxen i Grundsund på västkusten, där husen ligger tätt och barnen springer mellan hemmen. Den typen av gemenskap är ganska ovanlig i Stockholms skärgård, där det ofta är mer utspritt och bilen är nödvändig. På Dalarö kan man gå överallt. Man behöver knappt bilen. Det skapar en känsla av närhet och gemenskap. Och så råkade vi hitta en tomt bara en minut från Josefs.”
Josef: ”Precis. Och när vi köpte vår tomt hittade ni en bara en minut bort.”
Fares: ”Våra barn älskar att vara tillsammans. De är nästan i samma ålder – våra är fyra och sex, Josefs är tre och fem. De fungerar jättebra ihop.”
Josef: ”Ja, och eftersom vi har pojkar och de har flickor blir det som att de kompletterar varandra.”
Fares: ”Våra barn har dessutom alltid varit ett år äldre än deras, så vi har varit ett steg före. Det har gjort att vi kunnat dela erfarenheter, tipsa varandra om allt från förskola till fritidsaktiviteter.”
Hur känns det för er två, som växte upp i krigets Beirut, att få se era barn växa upp i lugn svensk skärgårdsmiljö?
Fares: ”Det är svårt att jämföra. Beirut ligger så långt tillbaka i tiden för mig. Jag var 14 när vi kom hit, och det är nästan 40 år sedan. Min identitet är formad i Sverige. För mig känns det helt naturligt att ha barn som växer upp här. När vi kom hit tillbringade jag mycket tid på landet i Dalarna hos en familj där. Så natur och lugn har alltid funnits i mitt liv.”
Josef: ”Jag reflekterar ofta över att våra barn har ett mycket lugnare liv än vad vi hade. Det är positivt för deras nervsystem och hela uppväxt, men samtidigt är det vår historia som har format oss. Vår drivkraft och vilja att lyckas kommer delvis från vår turbulenta barndom. Jag hoppas att våra barns trygghet ändå ger dem passion och vilja att hitta det de älskar.”
Fares: ”Ja, det är svårt att veta hur det påverkar dem. Ofta får jag frågan om min barndom påverkat mig som skådespelare. Jag vet inte! Jag har ju inte provat en annan barndom. Man kan ha haft det hur bra som helst men ändå ha en dålig relation till sina föräldrar och bli skadad av det. Det går inte att jämföra.”
Josef: ”Nej, alternativet vet man aldrig. Det klassiska dilemmat – arv eller miljö.”
Fares: ”Många säger att det är 50/50. Jag vet inte, men båda spelar roll.”
Tror ni att ni hade varit lika framgångsrika i dag om ni inte haft den turbulenta uppväxten och flykten från kriget i bagaget?
Josef: ”Det är det som är så svårt att veta, men jag tror absolut att det har påverkat mig. Min drivkraft i början handlade om överlevnad, om att bli älskad och omtyckt. Den blev så stark att den skapade disciplin. Och disciplin är nyckeln till framgång, ännu viktigare än talang.”
Fares: ”Och vi är ju inte de enda som flytt från krig. Många andra har gjort det utan att bli framgångsrika. Det finns inga garantier. Det handlar om talang, disciplin, tur och omständigheter – i kombination.”
Josef: ”Ja, och vi började båda arbeta tidigt. Jag började med film, Fares med teater. Vi var runt 15 när vi startade, och det var helt oberoende av varandra. Sen möttes vi, började göra små projekt och filmer tillsammans – och på den vägen har det fortsatt.”
För en som intervjuat både Fares och Josef på tu man hand tidigare framträder nya sidor av bröderna när de är tillsammans. Fares, som annars är en lågmäld och eftertänksam observatör, tar för sig mer och kommer ofta till undsättning när hans lillebror får jobbiga frågor om pengar eller varför inte tv-spel tas på större allvar, medan Josef – känd för sin yviga personlighet – tar en mer tillbakadragen roll.
Varför den tystlåtne storebrodern hamnade framför kameran och den sprallige lillebrodern bakom vet varken Fares eller Josef.
Fares: ”Det bara blev så. Jag drogs mot skådespeleriet och trivdes på scenen. Josef drogs mot att skapa och berätta bakom kameran. Det fanns ingen plan, inga regler för hur vi skulle vara. Vi följde våra talanger och vår känsla.”
Josef: ”Ja, och jag tycker också att Fares är ovanlig som skådespelare. Många skådespelare kan vara ganska självupptagna, men Fares ser alltid helheten. Han är aldrig bara fokuserad på sin egen roll, utan på hela filmen. Det gör honom lätt att arbeta med – för han är en del av laget.”
Fares: ”För mig är helheten viktigare än min egen roll. Om filmen inte fungerar spelar det ingen roll hur bra min prestation är. Om jag spelar finalen i Champions League och gör tio mål, men vi förlorar med 10–11 så spelar inte mina mål någon roll. För vi har förlorat matchen. På samma sätt är det först och främst filmen som betyder någonting.”
Aktuell med två långfilmer och en tv-serie landar Fares två skolådor på hotellsängen. Mellan film- och tv-inspelningarna har skådespelaren även designat ett par loafers samt ett par cowboyboots för det svenska skovarumärket Myrqvist som släpps senare i höst. På båda modellerna syns ett diskret drakmönster.
Fares: ”Det är en hyllning till Dungeons & Dragons. Mitt första sommarjobb någonsin var i en skofabrik i Beirut som tolvåring. Cirkeln är slutet.”
Samma morgon har nyheten om att Fares kommande storfilm Eagles of the Republic är Sveriges Oscarsbidrag rullat ut. Den politiska thrillern är den tredje och sista fristående filmen i Tarik Salehs Kairotrilogi, efter Sundance-belönade The Nile Hilton Incident och Cannes-vinnaren Boy from Heaven, i vilken Fares spelar Egyptens störste filmstjärna, som korrumperas av den stränga regimen i landet. Fares fick damma av arabiskan från barndomen i Beirut, även om egyptisk arabiska är en helt annan än den libanesiska.
Fares: ”Det är som svenska och norska ungefär. Jag hade en förståelse för replikerna, eftersom jag växte upp med språket, men jag behövde olja maskineriet och ha en dialektcoach med mig på set hela tiden.”
Utöver svensk-egyptiska Eagles of the Republic och TV4:s scifiserie Vi kommer i fred spelar Fares huvudrollen jämte Gustaf Skarsgård och Linus Wahlgren i Alex Schulmans kommande filmregidebut Arkipelag, en inspelning som avslutades i somras. Filmen handlar om tre pappor som följer med sina döttrar på en ”skolresa till helvetet”.
Fares: ”Alex är en intelligent person och en skicklig berättare. Han hade ett starkt manus och visste precis vad han ville med varje scen. Det gjorde inspelningen både effektiv och kreativ. Jag kände mig trygg hela vägen.”
Samtidigt har brorsan Josef lagt ännu en spelsuccé till handlingarna. Det var för drygt tio år sedan som Josef tröttnade på filmbranschen och sadlade om från filmregissör till spelutvecklare. Med 80 anställda, hundratals miljoner i vinst varje år och amerikanska speljätten EA i ryggen har Josefs bolag Hazelight Studios i dag erövrat en av världens snabbast växande branscher – större än film- och musikindustrin tillsammans.
I mars följde han upp dunderframgångarna Brothers, It Takes Two och A Way Out med det nya tempofyllda äventyrsspelet Split Fiction, om karaktärerna Mio och Zoe (döpta efter Josefs barn) – två rivaliserande författare som båda blivit fångade i sina egna berättelser. Spelet har sedan lanseringen i våras sålt i mångmiljonupplagor och fått högsta betyg av världens tyngsta spelkritiker. Och precis som föregångarna är Split Fiction ett så kallat co-op-only-spel som bara går att spela tillsammans – en egen genre som har kommit att bli Josef Fares sympatiska adelsmärke som spelmakare.
Josef: ”Det har varit fantastiska år, men jag lever inte så stressigt längre. Jag lever ganska harmoniskt, även om sömnen ibland blir lidande. Men jag försöker inte hetsa upp mig, kroppen hittar sätt att vila.”
Tidigare i år blev Josef viral när han gav bort 300 000 kronor till 25-årige skidskytten Ella Halvarsson på bästa sändningstid i SVT:s Bergfeldt. Sedan dess har många hört av sig och bett om pengar.
Josef: ”Massor har hört av sig. Dels frågat rakt ut, dels föreslagit olika affärsidéer som de vill att jag ska investera i.”
Fares: ”För mig har pengar aldrig varit den stora drivkraften. Självklart är det trevligt att kunna försörja sig och leva gott, men det är passionen som driver mig. Jag vill berätta historier, inte jaga pengar.”
Josef: ”Samma här. Jag har fått många lukrativa erbjudanden om att sälja mitt bolag, men jag gör inte det här för pengarna. Jag brukar säga att pengar är en biroll. Viktig, ja – men inte huvudrollen. Huvudrollen är passionen, kärleken till det jag gör. Så länge den finns så spelar det ingen roll om jag tackar nej till ett erbjudande på flera hundra miljoner.”
Medan Fares gör komplicerade Guldpalmen-nominerade filmer på egyptisk arabiska har tv-spel som kulturform betraktat fortfarande inte släppts in i finrummet.
Josef: ”Spel är en fantastisk kulturform, lika viktig som film eller litteratur. Men tyvärr betraktas spel fortfarande ofta som något sämre, som slöseri med tid eller underhållning för barn eller något ytligt. Det är fel. Spel kan vara djupt engagerande, utvecklande och konstnärliga. De kan berätta historier på ett sätt som ingen annan kulturform kan. Vi måste börja ta spel på allvar.”
Fares: ”Exakt. Folk som säger att spel är ’fulkultur’ vet inte vad de pratar om. Om de satte sig ner och spelade ett av Josefs spel skulle de förstå vilket engagemang, vilket berättande och vilken konstnärlig nivå det faktiskt är.”
Josef: ”Och att göra spel är dessutom mer komplext än att göra film. I film berättar du en historia för en publik. I spel är publiken själv med och deltar i berättandet. Det gör det mycket svårare, men också mycket mer spännande. Det är passivt kontra interaktivt berättande.”
Fares, kan du bli avundsjuk på Josef som jobbar i en så nyskapande, snabbväxande och interaktiv bransch?
Fares: ”Nej, jag trivs i filmvärlden. Men vi blir ibland hopblandade, folk gratulerar mig för Josefs spel och honom för mina filmer. Vi brukar bara le och säga tack, så jag behöver inte känna någon avundsjuka eftersom jag får Josefs smicker ändå.”
Underskatta aldrig rivaliteten mellan bröder, skriver New York-krögaren Keith McNally i sin självbiografi I Regret Almost Everything som släpptes tidigare i år. Efter att ha drivit den ikoniska krogen The Odeon tillsammans med sin bror Brian McNally började relationen knaka i fogarna och snart öppnade de egna konkurrerande restauranger och slogs bokstavligen om matgästerna på nedre Manhattan. Efter ett slagsmål när Brian slog Keith så illa att käkbenet gick av pratade inte bröderna på ett decennium. Faktum är att få framgångsrika bröder i offentligheten har lyckats hålla sams. Årets mest aktuella exempel är förstås bröderna Gallagher som återförenat sitt Oasis efter att i 16 år bara kommunicerat via bittra tweets och löpsedlar – dessförinnan prins Harry och William som fortfarande inte pratar med varandra och nu bor på behörigt avstånd på olika kontinenter.
Men enligt bröderna Fares finns det inte ett uns av konkurrens dem emellan.
Fares: ”Josef är inte bara min bror, han är också min bästa vän. Vi har alltid kunnat dela allt med varandra. Jag vet att det låter som en klyscha, men vi har verkligen aldrig haft någon rivalitet. Tvärtom blir vi närmare varandra för varje år som går. Och det är ganska ovanligt, tror jag. Många syskon har en inbyggd konkurrens, särskilt bröder. Men vi har alltid känt stolthet över varandras framgångar.”
Josef: ”Ja, jag håller helt med. Vi är väldigt olika som personer, Fares är mer eftertänksam, medan jag är mer energisk, men det har alltid funnits en grundläggande respekt mellan oss. Det finns en total tillit. Jag vet att jag alltid kan räkna med honom, både privat och professionellt.”
Men ni har aldrig upplevt någon rivalitet?
Fares: ”Nej, faktiskt inte. Vi hade våra diskussioner och småtjafs, som alla syskon, men aldrig något stort bråk. Det var alltid respekt.”
Josef: ”Exakt. Jag brukar beskriva vårt samarbete som en dans. Det är ömsesidigt, det handlar om att följa och leda i rätt ögonblick. Ingen konkurrens, ingen som försöker trampa den andra på tårna.”
Fares: ”Vi bråkade inte ens särskilt mycket som barn. Vi har syskon emellan oss, och det är ganska många års skillnad mellan vissa av oss. Så vi umgicks inte alltid i samma kretsar. Det gjorde nog också att vi slapp den klassiska syskonrivaliteten.”
Josef, hur ser du på Fares som storebror?
Josef: ”Jag älskar min storebror och respekterar honom djupt. Han har alltid varit en förebild för mig. Vi är olika, men vi kompletterar varandra väldigt bra. Och jag uppskattar verkligen att vi blivit ännu närmare de senaste åren. Våra fruar gillar varandra, våra barn trivs ihop. Det känns faktiskt som en perfect match.”
Har det funkat lika friktionsfritt när ni arbetat tillsammans?
Fares: ”Det har alltid funkar väldigt bra. Vi har alltid respekterat varandras roller. Det finns aldrig konkurrens, bara samarbete. När jag agerar litar Josef på mig, och när han regisserar litar jag på honom.”
Josef: ”Ja, jag minns när vi gjorde vår första film tillsammans. Jag blev nästan starstruck av min egen bror. Jag hade sett honom på teater, men att jobba så nära honom och se hans skådespeleri på film var något annat. Det var då jag förstod att vi kunde åstadkomma något riktigt stort tillsammans.”
När ska ni göra film tillsammans igen?
Josef: ”Det finns sådana planer. Det finns till och med ett manus.”
Fares: ”Det vore fantastiskt.”
Intervju: Rasmus Blom
Fotograf: Sanna Dahlén
Styling: Maria Montti
Hår och makeup: Nina Belkhir
Fotoassistent: Sandra Humer
Stylistassistent: Pilo Åman
Tack till Smådalarö Gård.
Artikeln publicerades ursprungligen hos Cafés syskonsajt King.
