Ja. Ni vet ju hur det är när man har barn.
Man har ju, om man så säger, inte alltid riktigt samma popkulturella preferenser.
Min son, till exempel, är ju två år nu. Och hej, jag förstår att det är en ålder där man har en rätt begränsad konstnärlig palett. Han är bara ett barn och han begriper inte bättre och bla bla bla.
Jag hajar.
Jag försöker ha tålamod.
Men det finns ju liksom gränser.
Det finns liksom det.
För, alltså. Jag har sett Bilar 1 & 2 kanske tjugofem gånger nu.
Minst.
Svenska OCH engelska versionen.
Jag kan fan i mig hela dialogen vid det här laget. Jag kan redogöra för varenda liten manusmässig twist i sömnen. Jag sjunger fan med i sångerna.
Fattar ni?
Och min son? Herregud.
Han har kanske sett dem två gånger. Tre, max.
Och när jag vill sätta på dem igen då går han helt ”nuwäää!!!” och vill gå och lägga nåt jävla pussel.
Ungar nuförtiden, alltså.
Ingen uthållighet över huvud taget.