Familjen Backman-Shafti ägnade dagen åt shopping på den där typen av köpcentrum som ligger närmast ironiskt långt bort från centrum av vad som helst.
Eller, ja, min fru ägnade dagen åt shopping. Vår son och jag ägnade dagen åt att sitta på ett kafé och dricka kaffe och läsa böcker och leka med ett snöre av medellängd. Sen var jag på Clas Ohlson en sväng. Egentligen skulle jag ha en sladd, men de hade slut på den, så jag köpte en sån där sugpropp som man rensar stopp i avlopp med. Ingen speciell anledning eller så. Det kändes bara dumt att gå därifrån utan att köpa något.
När jag skulle betala frågade kassörskan om jag hade en blogg. Jag nickade lite oroat, eftersom min första tanke inte var ”läsare” utan ”polis” (det är mycket oklart var den här paranoian kommer ifrån, jag har ju inte direkt växt upp i Compton, men så fort en främling efterfrågar min identitet tror jag alltid att jag ska bli upptryckt mot en vägg och handfängslad, jag behöver nog eventuellt gå och prata med någon om det så småningom).
Anywhooo. Det här var nu en läsare. Hon var med på bloggglöggen faktiskt (eller om det nu var blöggen, vi redde aldrig riktigt ut det). Hon sa att hon trodde att jag skulle vara längre. Att jag verkade längre i bloggen. Jag tänkte påpeka att jag är nästan 190 centimeter, och fråga exakt hur lång hon hade förväntat sig att jag skulle vara. Men jag mumlade bara något om att ”det blir sådär” istället.
Jag vet inte ens vad jag menade med det.
Men det var hur som helst väldigt trevligt. Att träffa en av oss sådär AFK. (Kidsen säger så, jag har kollat!)
Vi borde ha ett lösenord eller så, borde vi inte det?
Eller ett hemligt handslag? Jag har alltid velat ha ett hemligt handslag.
Tankar kring detta?