Våren 2025 kommer svensk popmusik inte enbart handla om återföreningen av Kent. Samma månad – mars – är det meningen att Crescenterna ska släppa ett nytt album och aktualisera generationsväxlingen.
– Sedan vore det en dröm att spela på festivaler om nån vill boka oss. Hade varit najs att slippa ha ett vanligt sommarjobb. Bara åka runt i Sverige i en minibuss och ha kul.
Crescenterna består av Melker Lindh Ewertson, Nonni Ardal, Teodor Fromell, Malte Myrenberg Gårdinger, Olof Sjöberg och Robert Klingspor. De är alla mellan 23 och 27 år och kommer från Stockholms innerstad eller närförorter (Enskede). Om det finns en formel för hur ett indieband slår igenom har Crescenterna alla karaktäristiska ingredienser på plats: Ett gediget rykte om starka liveframträdanden, personliga texter på svenska, ett antal uppmärksammade singlar (Hänger med andra, Jag är fucked), attityd blandat med kommersiell charm och – en estetiskt och visuellt stark identitet.
Kan ni berätta om hur Crescenterna bildades?
– Den romantiska storyn: Vi hade kill-semester i Europa sommaren 2018 och hamnade efter en lång tågresa i en pittoresk liten Airbnb-etta i Belleville i Paris. Det fanns en vinylskivspelare i lägenheten och vi drack vin och lyssande på Simon and Garfunkel och Beatles. Då kom vi på att vi skulle starta ett band.
– När Olof kom med i bandet för två år sedan började vi repa mer seriöst, vi behövde verkligen en bra trummis. Då hittade vi vårt sound.
Hur skulle ni beskriva det?
– Alternativ pop på svenska. Vi gillar att ha kul och är inte svåra för sakens skull.
Hur känner ni varandra?
– En del av oss är uppvuxna i samma kvarter i Vasastan i Stockholm och har känt varandra sedan lågstadiet. Några andra träffades under gymnasiet på Södra Latin. Vi reste mycket tillsammans under gymnasieåren.
När spelade ni inför publik första gången?
– I juni 2023 på restaurangen Vassa Eggen. Vi åt en god köttbit före giget och var väldigt nervösa. Men det gick mycket bättre än vad vi förväntat oss. Det var en hel del publik även om den mest bestod av polare som kände sig tvungna att komma.
Hur går processen till när ni gör nya låtar?
– Det mesta föds genom klassiskt jammande. Vi har en väldigt platt organisation i gruppen och röstar demokratiskt om allting, till exempel vilken pizzeria vi ska välja. Och det blir alltid 3-3. Men när vi väl kommer igång är vi produktiva och samspelta, det första albumet skrevs ändå klart på två månader.
Har ni samma musiksmak?
– Alla älskar svensk indie utom Olof (trummor) som är lite inne på death metal, techno och trance.
Vilka indieband tänker ni på?
– Bob Hund, Kent, Broder Daniel, Solen, Terra. Men vi är inte Broder Daniel-indie som i betydelsen ledsen och undernärd. Vi är mer livsbejakande, glada och festsugna killar från innerstan. Det hade klingat väldigt falsk om vi utgav oss för att vara underdogs och utanför samhället. Vi spelar mer Riche Fenix-indie.
Är det självklart att skriva texter på svenska?
– Ja! Halva bandet kan typ inte engelska, det hade aldrig gått.
Vilket är det största målet som ni åstadkommit hittills?
– Att spela in albumet i somras på Welfare Sounds studio i Göteborg som vi är väldigt nöjda med. Och att vi är efterfrågade som liveband. Vi har blivit en del av en scen.
Vilken är den bästa konserten?
– Vi spelade halv ett på natten på Spy Bar för ett tag sedan. Indiepop i en festlokal, det var toppen. Man måste inte gigga på Kafé 44 dit många i vår genre kanske känner sig förpassade till. Yaki-Da var kul också, längst upp i restaurangen.
Har ni en gemensam klädstil?
– Vi ser ofta exakt likadana ut fast att det inte är någon överenskommelse. Tre har jeans och skinnjacka och de andra tre jeans och bomberjacka. Och svarta boots eller Asics-sneakers. Malte är väl den som sticker ut lite eftersom han gillar streetwear och lite knasigare grejer. Och han var ju med på Cafés bäst klädda-lista förra året men vi misstänker att han skickat in nån slags muta för att bli nominerad.
Är kläder och mode viktigt för er?
– Ja, absolut. Alla bryr sig och alla vill såklart ha snygga kläder på scenen. Det går att förmedla många olika uttryck med kläder. Olof är den som köper dyraste plaggen, typ en stickad Marni-tröja för sju lax, men under konserterna har han ändå alltid bar överkropp till slut.
Har ni samma kläder på scenen som till vardags?
– Ungefär. Vi är ju inte konceptuella som The Hives, det känns lite gjort, men brukar ändå gå igenom före konserterna vad alla ska ha på sig. Det finns trots allt vissa regler, två får inte ha skinnjacka och solglasögon samtidigt. Men det är svårt att vara innovativ som popmusiker, det mesta har redan gjorts när det kommer till musik och mode.
– Man kan inte vara för casual på scenen heller, en hoodie funkar till exempel inte.
Vilket är det bäst klädda popbandet?
– Stones på 1960-talet är det snyggaste bandet. Kanske Oasis i början av sin karriär också, när de var modsiga. Ramones också – smala jeans, skinnjacka och Converse-kängor. Vi har sänkt våra gitarrband för att likna dem.
Smala jeans kommer tillbaka nu.
– Jävligt bra. Äntligen kommer alla med baggy jeans att känna sig fåniga.
Vad ser ni fram emot 2025?
– Släppa ett nytt album, förhoppningsvis i mars, och sedan spela på festivaler om nån vill boka oss. Hade varit najs att slippa ha ett vanligt sommarjobb. Bara åka runt i Sverige i en minibuss och ha kul.
Kläder: Levi’s AW24
