Min familj och jag är barnvakter idag, åt några goda vänners dotter.
Hon grät i tjugo minuter när hennes pappa gick.
Vår son stod och tittade på henne med den konfunderade blicken som om detta var det mest fullständigt obegripliga beteende han sett i hela sitt liv.
Min fru, pedagogen, förklarade förstås situationen genom att luta sig fram mot honom och säga ”jo, du förstår älskling, det FINNS barn som faktiskt inte bara tycker att deras pappor är i VÄGEN när de leker”.
Jag protesterade med att det där faktiskt var ganska orättvist sagt.
Och då påpekade min fru att jag satt på min sons nalle.
Och strax efter välte jag leksakslådan.
Och sen öppnade jag dörren en smula i ansiktet på min fru.
Och sen råkade jag hälla lite mjölk på barnet vi passar.
Men, ja ni vet.
I övrigt tycker jag att det har gått ganska bra.
