Det här är en av de mest egensinniga dokumentärer jag sett.
Filmen skildrar den unge norrmannen Mats Steen som föddes med en obotlig muskelsjukdom, vilken innebar till att han så småningom hamnade i rullstol. För att kompensera för hans fysiskt begränsade liv uppmuntrade Mats föräldrar hans spelintresse. Många, många timmar tillbringades framför datorn, särskilt i World of Warcraft.
När Mats dog, bara 25 år gammal, sörjde hans mamma och pappa att han på grund av sin sjukdom fått ett så isolerat liv. De kände dock till att sonen haft en blogg, varpå de loggade in och skrev ett inlägg där de förklarade att Mats gått bort.
Det skulle inte dröja lång tid innan väldigt många människor hörde av sig på mail för att beklaga sorgen och berätta hur mycket Mats hade betytt för dem. Och det är här filmen blommar ut till något väldigt fint. En otrolig liten historia om en samling människor vars liv korsats i ett onlinespel.
Med avstamp i en enorm mängd chattloggar mellan Mats och hans vänner i World of Warcraft har dokumentärskaparna lyckats återskapa ögonblick ur deras vänskap, i spelets färgstarka visuella stil. Delar av Ibelins enastående liv är alltså berättad som Mats själv måste ha upplevt sina möten i World of Warcraft, vilket känns vackert och förhöjt. Det gör även att filmen inte enbart känns ledsam, utan även skildrar vänskapsband, bråk, förälskelser och försoningar. Bara inte på ett sätt vi är vana vid.
Det är nog en stor anledning till att jag blir så berörd av den här filmen. Den har inte ett distanserat utifrånperspektiv på sin huvudperson, utan djupdyker verkligen ner i hans värld och låter oss vistas där en stund. Det blir en ambitiöst skildrad resa som känns respektfull.
Men det bästa med Ibelins enastående liv. Det bästa med hela filmen, det är att den förstärker en på ytan väldigt isolerad persons röst. Berättar hans historia så hela världen kan höra.
Ibelins enastående liv har premiär på Netflix den 24 oktober.
