Darin sitter nedsjunken i en sammetssoffa i en liten källarstudio i Vasastan och försöker bestämma sig för om danslåten som pulserar ut ur högtalarna ska heta Dö här i natt eller Springer i kapp. Det lutar åt det senare.
– Det klingar mer positivt, konstaterar 37-åringen.
Det hörs direkt att låten är en blivande hit. Han ber sina producenter Petter och William, som sköter spakarna i studion med hjälp av en laptop på ett mixerbord, att byta till den akustiska upptempolåten Allt jag har. Även den en hit av allt att döma.
Att det har gått två decennier sedan Darin debuterade med den Robyn-skrivna singeln Money for Nothing är svårt att föreställa sig. Han ser inte ut att ha åldrats en dag sedan mitten av 00-talet.
– Det är svårt att greppa att det faktiskt har gått 20 år. Ibland känns det som att tiden bara har flugit förbi, men andra gånger känns det tvärtom. När vi började diskutera att fira 20-årsjubileet tänkte jag: “20 år? Jag borde vara 50 vid det här laget!” Men så är det inte. Inte än i alla fall. När jag nu reflekterar över det i samband med Ullevikonserten inser jag hur mycket jag faktiskt har skapat och upplevt under alla dessa år.
Vem var du för 20 år sedan?
– Jag har varit mig själv hela tiden. På många sätt är jag väldigt lik den jag var då, men på andra sätt har jag förändrats otroligt mycket. Jag har lärt mig mycket. Livet, som för alla, är en berg- och dalbana, men på olika sätt. Jag var tvungen att lära mig saker snabbt eftersom jag slog igenom så tidigt. Jag var nog väldigt tillbakadragen de första tio åren. Jag ville inte säga så mycket, för så fort jag gjorde det kunde det förvrängas till något helt annat än vad jag menade. Jag blev väldigt försiktig och öppnade inte upp mig särskilt mycket. Det tog tid, men nu är jag på en helt annan plats när det gäller just den biten. I dag bryr jag mig inte så mycket. Det är skönt, för då blir man friare både kreativt och personligt.
Om Darin har förändrats är det ingenting mot den bransch han har verkat i de senaste 20 åren. Musikindustrin har genomgått en revolution sedan Darin slog igenom.
– Det var en helt annan värld, en helt annan tid än nu. Då sålde man fysiska skivor. Folk gick till Åhléns och köpte en fysisk singel. Nu är allt digitalt med Spotify. I dag kan artister slå igenom via Youtube eller Tiktok. Jag slog igenom i tv. Branschen har förändrats.
Sommaren 1997 var tioårige Darin en av de 47 315 personer som såg Michael Jackson inta Ullevi i Göteborg med sin HIStory World Tour. En livsomvälvande konsertupplevelse där kungen av pop moonwalkade ut ur en exploderande rymdkapsel i guldrustning och bjöd på såväl Billie Jean som Thriller. I sommar sluts cirkeln när Darin, i ungefär samma ålder som Jackson var då, ställer sig på samma heliga scen.
– Jag minns att jag var helt överväldigad. Det var mitt livs första konsert och den var helt fantastisk. Jag var ett så galet stort fan av Michael Jackson. När vi diskuterade vad vi skulle göra med 20-årsjubileet kom vi fram till att det inte finns något fetare och mer episkt än Ullevi i Sverige, jag skulle säga i hela Norden. Särskilt för mig som såg min första konsert där. Det känns som att cirkeln sluts på något sätt – att fira mina 20 år där hela konsertvärlden startade för mig.
Hur kommer du att må tio minuter innan du ska gå upp på scenen?
– Bra fråga. Jag brukar oftast vara väldigt fokuserad innan jag går upp. Jag kan upplevas som väldigt lugn utifrån, men inombords försöker jag samla mig och har tusen tankar. Jag går igenom allt som jag ska göra och är nervös samtidigt, men fokuserad. Det händer mycket i huvudet.
Darin kan inte låta bli att se symboliken i ödets små nycker. Återkomsten till Ullevi eller gången han ensam i Paris plötsligt fick ett sms från en gammal barndomskompis som befann sig i Los Angeles. ”Michael Jackson har fått en hjärtattack.” Darin stod i ett parkeringsgarage vid Place de la Madeleine när han läste meddelandet, men bestämde sig för att inte bli orolig – Michael Jackson var odödlig. Kort därpå ett sms till: ”Han är död.” Darin stod nu vid ett övergångsställe på väg till hotellet och kunde inte tro vad han läste på den lilla skärmen på sin vita Sony Ericsson. I samma sekund öppnade sig himlen och ett bibliskt regn ackompanjerat av dånande åska rasade över staden.
– Jag sprang runt i Paris och kunde inte hitta hotellet. Jag var tvungen att parkera långt bort eftersom det inte fanns någon parkeringsplats. Det kändes så overkligt att det började ösregna samtidigt som jag fick smset. Det kändes symboliskt på något sätt.
Tidigare samma år fick Darin ett samtal mitt i natten från en annan kompis på USA:s västkust. ”Lyssna”, sa kompisen som var musikproducent och lade ifrån sig telefonen. Under ett par timmar låg Darin i sin säng hemma i Råcksta och lyssnade på Michael Jackson som spelade in musik med producenten i studion. Det var det närmaste han hade kommit mannen som han dyrkade som en gud.
– Det var RedOne som ringde från Las Vegas. Han spelade in med Michael Jackson samma år som han gick bort, 2009. Jag tror klockan var tre på natten i Stockholm när han ringde och väckte mig. Jag såg att det var han som ringde och svarade: “Ja, vad är det?” Han sa bara: “Var tyst och lyssna.” Det prasslade lite, sedan lade han ifrån sig mobilen. Plötsligt hörde jag honom prata engelska: “Ready to record again?” Sedan började sångaren han jobbade med sjunga ett bekant “Yeah, yeah!” Och jag insåg: “Herregud, det är Michael Jackson!” Jag tror att jag var på telefonen i en och en halv timme. De beställde mat och satt och skämtade. Det var en helt otrolig upplevelse. Där och då tänkte jag att jag skulle få träffa honom nästa gång, men han gick ju bort samma år.
Hur tog du beskedet att han hade dött?
– Jag var ganska tagen. Det kändes nära eftersom RedOne också jobbade med honom, och jag hade växt upp med hans musik. Det fanns en stark koppling på många sätt. Det var sorgligt. En så stor del av ens uppväxt och en så stor del av musikhistorien försvann. Det var en enorm förlust för många, inte bara för mig. Någon som har påverkat så många människors liv. Det var tragiskt.
Redan som treåring bestod Darins Mount Rushmore av Michael Jackson, Whitney Houston och Madonna.
– Jag tycker det är sorgligt att man inte ger dem den kärlek de förtjänar medan de fortfarande finns här med oss. Jag tänker på Madonna nu också, att hon har blivit äldre och folk stör sig på det. Det gör mig ledsen. Hon har skapat så mycket fantastiskt som jag och många andra har växt upp med, och hon har öppnat dörrar för så mycket inom musikbranschen. De hyllas på allvar först när de går bort. Så var det med Michael – plötsligt fick han all kärlek för att han var borta.
Nyligen fick Darin ett annat tecken från skyn när han och pojkvännen tittade på lägenheter på franska Rivieran.
– Vi hyrde en bil och valde Menton som utgångspunkt för att kunna se många olika ställen. Vi hittade ett bra hotell där och fick en parkeringsplats precis utanför, sedan gick vi upp och tog en tupplur. Efter ungefär två timmar ringde de från receptionen: “Ursäkta, kan ni komma ner? Vi har ett litet problem.” Sedan lade de till: “Eller vi har faktiskt ett ganska stort problem.” Jag sprang ner, och ett träd hade fallit och kraschat hela bilen. Jag såg det som ett omen: jag ska inte bo i Frankrike utan åka tillbaka till Mallorca. Rivieran är jättevacker, men det känns inte rätt. Efter att ha bott på Mallorca känner jag att det är en bra plats för mig.
Darin har bott i Palma i snart tio år, även om han har kvar sin lägenhet på Kungsholms strand och tillbringar stora delar av året i Sverige.
– Det var solen som lockade med Spanien. Särskilt efter julen i Sverige, mellan januari och mars, känner jag att jag behöver mer ljus.
Paret letar nytt boende i svenskparadiset.
– Det kan bli ett stort hus, beroende på hur många biljetter som säljs till konserten. Skämt åsido. Annars bor vi gärna i lägenhet i gamla stan i Palma. Man kan vara spontan. Jag bodde nyligen hos vänner som hade ett hus strax utanför, och jag märkte att jag inte orkade åka in till stan lika spontant längre. Jag kände att jag missade hela grejen med att vara där och kunna göra saker på impuls.
Darin hade drömt om att bli sångare så länge han kunde minnas, men det var under ett sommarlov i tonåren när han och hans syster passerade Sergels Torg som han blev fast övertygad om att det var musik han skulle satsa på. På väg ner i tunnelbanan fick de syn på en scen på torget där vem som helst fick sjunga karaoke. Darins syster började direkt tjata på Darin om att gå upp. ”Aldrig i livet”, svarade han, men fann sig snart bläddrande i ett låthäfte bredvid scenen. Konferenciern meddelade att han behövde köra direkt om han ville sjunga något. ”Han är jätteduktig”, sa systern varpå mannen förstrött skrockade ”det säger alla”, vilket blev den verbala knuffen som fick Darin att kliva upp framför de sommarsåsiga turisterna som stod utspridda på det schackrutiga torget. Darin började sjunga R. Kellys If I Could Turn Back the Hands of Time och redan efter de första stroferna hajade folk till, stannade upp, slog sig ner på trapporna och samlades framför scenen där systern stolt stod längst fram och såg sin bror förvandlas till popstjärna i realtid. När låten var slut jublade publiken och den överrumplade konferencieren frågade om han verkligen hade sjungit på riktigt eller om han bara mimat. ”Jag sjöng på riktigt”, svarade Darin vilket fick publiken att jubla ännu mer. Efteråt kom folk fram och berömde honom och klappade honom på axeln och så fortsatte det resten av sommarlovet, på bussar och tunnelbanor, från människor som hade råkat befinna sig i Stockholm city vid just det där ögonblicket. Ett trött karaokeevent en eftermiddag på Plattan för vilken förbipasserande som helst, men en livsomvälvande och karaktärsdanande triumf för en ung kille från Husby. Hjältens origin story.
I dag klassas Husby som ett ”särskilt utsatt område” av polisen, men Darin har bara ljusa minnen från stadsdelen.
– Husby var nog den bästa tiden från hela barndomen och uppväxten. Jag gick i en klass med jättehärliga människor. Många som jag än i dag har kontakt med. Det kändes som att vi hade samma intressen. Vi alla älskade popkultur, den var väldigt stark i förorten då. Jag vet inte hur det är nu, men på den tiden var det en skön stämning. Alla stöttade varandra, och det var väldigt kärleksfullt. Jag minns det som en mycket glad tid. Jag uppträdde ofta i skolan också, och mina klasskamrater tyckte att det var kul och var med ibland. Vi gjorde boybandgrejer tillsammans, och ibland uppträdde jag solo. Det var trevligt, jag tyckte det var kul att alla var intresserade av världen utanför.
Det var i millenniets gryning som Spice Girls och David Beckhams manager Simon Fuller skapade vad som skulle bli en av Storbritanniens största tv-exporter genom tiderna. Den musikaliska realitytävlingen Pop Idol, där vanligt folk tävlade om ett skivkontrakt framför en stenhård jury och telefonröstande tv-publik, var en global miljardindustri i vardande med egna versioner i över 100 länder. En av dem som sjösatte formatet i Sverige 2004 var den geniförklarade bildproducenten Alexander Eriksson, i dag känd som piloten under helikopterrånet i Västberga. Precis som Expedition Robinson några år tidigare möttes den svenska lanseringen av Idol av skandalrubriker och vildsint debatt. Kändisar som Kjell Bergqvist, Lars Winnerbäck och Håkan Hellström rasade i media och kallade TV4:s talangjakt för mobbnings-tv (Håkan gick till och med så långt att han tyckte att juryn förtjänade både stryk och fängelse). Snackisen var i gång, hypen total och tittarsuccén ett faktum.
En som för allt i världen inte tänkte missa chansen att få skriva på ett majorkontrakt med multinationella Sony BMG var 17-årige Darin Zanyar. Han hade sett reklamen på tv med klipp från de brittiska och amerikanska förlagorna och genast bestämt sig för att gå på audition. Klockan tre på natten fick han skjuts av sin pappa till Münchenbryggeriet i Stockholm där han väntade hela natten först i kön på en filt. Som så ofta i framgångshistorier är det just den här typen av pikanta detaljer som skiljer agnarna från vetet – Zlatan som tragglar på bakgården i Rosengård, Björn Borg framför garageporten i Södertälje – de som vill lite mer än alla andra. Utan sömn i kroppen övertygade Darin de två utsända representanterna för produktionsbolaget att gå vidare till en skarp tv-audition. Några dagar senare kallades sökande nummer 4396 in till juryn iklädd armékeps, Pumahoodie och ett leende som glittrade lika mycket av de mörka ögonen som av den blänkande tandställningen. Efter en vers och refräng av NSYNC-låten (God Must Have Spent) A Little More Time on You skickade en enhälligt extatisk jury vidare det unga stjärnskottet i tävlingen.
– Idol-upplevelsen var oväntad. Eftersom det var första säsongen förstod jag inte att programmet skulle bli så stort. Det jag fokuserade på när jag gick in i det var att jag ville få skivkontrakt med BMG precis som artisterna jag lyssnade på. Britney Spears, Justin Timberlake, Christina Aguilera, Usher. Alla stora pop- och r’n’b-artister. Det var det skivkontraktet jag ville ha mer än något annat. Jag hade inte förväntat mig att gå så långt eller att programmet skulle slå igenom så stort, eller att jag plötsligt inte skulle kunna gå på gatan som vanligt. Det var en ganska omvälvande men rolig tid.
Darin Zanyar charmade svenska folket och blev den första stora stjärnan i svenska Idol, plantskolan för folkkära artister som Måns Zelmerlöw, Agnes, Danny Saucedo, Tove Styrke, Linnea Henriksson och Loreen. Under en berömd kvalfinal fick Darin hela 78 procent av tittarrösterna.
– Jag sjöng Christina Aguileras Beautiful. Det var helt sjukt. Det var den kvällen som jag slog igenom i Sverige på riktigt. Jag minns att jag såg mig själv på löpsedeln på Pressbyrån på väg till skolan. Jag kunde knappt komma av tunnelbanan för att någon stod och kramade mig och vägrade släppa taget. Jag förstod inte vad som hände. Folk kom fram och önskade mig lycka till. När jag kom fram till skolgården stod alla elever där och väntade på mig med ett gratulationsplakat. Till och med pressen stod och väntade. Det var en ganska omtumlande tid, särskilt den dagen.
Var det bara positiva reaktioner?
– I början var allt väldigt positivt. Men efter ett år eller två började det vända lite. Man fick både kärlek och hat från media och människor. Som sagt, det var en annan tid. Saker som inte är okej idag var okej på den tiden. Det fanns inget som hette näthat på den tiden. Det fanns ingen rörelse som backade upp dem som utsattes för det. Det var ingen grej. Allt var tillåtet på den tiden. Jag är glad att det har förändrats för alla unga som slår igenom i dag.
Darin slutade på andraplats i premiärsäsongen, men var så populär att han ändå fick det där skivkontraktet med BMG. Vinnaren Daniel Lindström, ej att förväxla med den här tidningens mångårige modechef, gjorde en populärkulturell exit och försvann från rampljuset när hans 15 minuter var över. Samtidigt blev Darin Sveriges mest omskrivna person som gjorde samarbeten med demonproducenter som RedOne och Max Martin som till vardags jobbade med världens största artister.
Sedan dess har Darin Zanyar blivit folkkär genom att framgångsrikt bockat av den breda musikunderhållningens Bermudatriangel: Melodifestivalen, Allsång på Skansen och Så mycket bättre. En svensk klassiker i artistsammanhang. För säkerhets skull toppat med ett Sommarprat och en egenskriven låt framförd på kronprinsessan Victoria och prins Daniels bröllop. Magnus Uggla, Olle Ljungström (salig i minne) och Johnossi kunde luta sig tillbaka och börja fundera på ett nytt sommarhus när Darin gjorde Friskis & Svettis-vänliga powertolkningar av låtar som Astrologen, En apa som liknar dig och What’s the Point i nämnda Så mycket bättre.
Internationellt har Darin lagt en solid grund i Storbritannien och Tyskland. Låten Nobody Knows var med i en kinesisk Honda-reklam som rullade i landets största tv-kanaler på bästa sändningstid med totalt 1,2 miljarder tittare, vilket ledde till konserter i Peking, Shenzhen och Shanghai. Nobody Knowsnådde ända upp till andraplatsen på Kinas internationella singellista, bara slagen av gigantiska pojkbandet One Direction.
Efter den asiatiska satsningen, som även innefattade spelningar och pr-kampanjer i Indonesien, Malaysia, Sydkorea och Dubai, bestämde sig Darin – till skivbolagens stora förtret – att med utgångspunkt från sina privata dagböcker börja skriva mer på svenska. Med sånger som Ta mig tillbaka, En säng av rosor och Starkare flörtade Darin med den svenska vistraditionen och visade upp mognare kvaliteter som låtskrivare som fångade upp en ny publik i Sverige.
– Sverige har alltid varit starkast för mig. Det är det jag har tyckt mest om att göra. Visst har det varit uppskattat i andra länder också, men jag har en helt annan relation med min publik och mina fans här. Jag märkte det när jag började skriva på svenska, att det var så otroligt kul. Jag började skriva texter som jag aldrig skrivit tidigare, om viktiga saker, om kärlek, om allt möjligt. Jag hade aldrig skrivit låtar som Tänk dig som var med på första svenska skivan, eller Förlåt på första skivan, eller Ja må du leva. Starkare texter som faktiskt kan påverka. Det var skönt att känna att musiken kunde påverka på ett positivt sätt.
Men den internationella karriären var långt ifrån över. Samtidigt som de svenska låtarna bombarderade radiostationerna och streaminglistorna på hemmaplan släpptes Darins engelskspråkiga låtar i Italien för första gången.
– Jag släppte Can’t Stay Away som första singel i Italien, och det var något med den låten som slog an där för två år sedan. Jag fick vara med i deras stora tv-program och Arena di Verona, radiokanalen RTL:s stora konsert med deras främsta artister, vilket var väldigt kul. Jag uppträdde med artister som jag har växt upp med, som Eros Ramazzotti. Det var coolt att komma in i hela den världen.
Varför tror du att din musik går hem så bra i Italien?
– Jag vet inte. Kanske en mix av allt möjligt – de gillar musiken, de gillar stilen.
Du kanske ser lite italiensk ut?
– Kanske det också. I början trodde de att jag var därifrån, så de pratade italienska med mig.
Den italienska jordskredssuccén antog Etna-magnituder på Richterskalan när Darin blev landets mest spelade artist 2022 med tre låtar samtidigt på den italienska topp-tiolistan. Darin trodde att det var ett skämt när Vatikanen ringde och meddelade att han var 88-årige påve Franciskus favoritartist. Särskilt förtjust var påven i just discodängan Can’t Stay Away, och ville att Husbysonen skulle sjunga på påvens födelsedag.
– I slutet av året brukar de bjuda in stora idrottsstjärnor eller folk som det har gått bra för det senaste året. Påvens team hade hört av sig till mitt skivbolag. Han ville ha in mig till Vatikanen för att sjunga ett medley av mina låtar.
Hur reagerade du?
– Jag säger inte nej till påven! När skivbolaget berättade att påven gillar min musik och vill att jag ska uppträda trodde jag först att de skämtade. Det kändes overkligt. Det visade sig att påven fyllde år den dagen jag träffade honom, så när jag hälsade på honom gratulerade jag honom på födelsedagen. Sedan fick vi en rundtur genom en massa imponerande rum med fantastiska målningar överallt. Sedan var det ett stort rum där vi alla satt, och så kom påven in.
Att spela för Jesus Kristus ställföreträdare på jorden är ungefär så stort det kan bli, men Darin håller den första arenakonserten högt där uppe när han blickar tillbaka på sin 20 år långa karriär.
– Jag minns när jag spelade i Globen första gången. Det var också en overklig upplevelse att stå där på en arena, och nu tar vi det till Ullevi. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att spela på sådana ställen.
Under många år hängde Darins porträtt i samma ankomsthall på Arlanda som hans föräldrar mötte den 11 juli 1982 efter att ha flytt Saddam Huseins brutala regim i irakiska Kurdistan via Grekland, Bulgarien och Östberlin.
En dag visade det sig att flickidolen, som bokstavligen fick tjejer att svimma av blotta åsynen av honom, hade burit på en hemlighet. Han var ointresserad av flickor. När Darin vaknade hemma i lägenheten i Palma den 3 augusti 2020 visste han inte att han skulle komma ut som homosexuell senare samma dag. Instagraminlägget kom spontant: ”Everyone in the world should be able to be proud and accepted for who they are. I know how difficult it can be. Took me a while, but I am proud to be gay. Happy pride!”
Darin såg att reaktionerna var överväldigande och överraskande positiva innan han stängde av telefonen och tog båten till Ibiza som under den rådande pandemin erbjöd lugn och ro.
– Den dagen kändes också väldigt overklig. Jag tänkte: “Oj, vad hände?” Det var som en tryckvåg. Jag förstod att det skulle bli uppmärksammat, men inte att det skulle bli en så stor grej. Min manager ringde och frågade: “Vad har hänt? Har du dött?” Han visste inte att jag skulle göra inlägget och blev nedbombad av mejl och samtal. Jag bestämde mig för att gömma mig ett tag. Jag var på Mallorca, och en av mina bästa vänner sa: “Kom, vi drar!” Under pandemin var det inte så mycket folk på Ibiza och Formentera, så vi åkte dit som en liten flykt. Det var bara några få turister där, vilket var skönt.
Hur var det att sitta i intervjuer och svara på frågor om flickvänner och romanser med tjejer när du visste att du egentligen ville något annat?
– Jag var så ung då, jag tror inte jag reflekterade så mycket över det. Jag var typ 16 år när hela hysterin drog igång runt omkring. Jag tänkte inte på det på samma sätt som jag gjorde när jag blev äldre. Då var allt nytt och spännande, och fokus låg mer på hysterin. Men visst var det hela grejen – musiken, imagen, tjejerna i publiken.
När förstod du att du var homosexuell?
– Jag vet inte exakt när. Det är svårt att säga: “Exakt då visste jag.” Jag tror att det var något jag processade över tid. Jag tror det tog tid för mig att hitta mig själv.
Hur reagerade familj och vänner när du kom ut?
– De visste det redan sedan tidigare. Jag fick väldigt mycket kärlek. Jag visste inte hur folk skulle reagera, faktiskt. Det som kändes så skönt var att innan jag la ifrån mig mobilen fick jag bekräftelse på att reaktionerna var väldigt positiva. Jag fick mycket stöd. Det var jätteskönt. Visst hade jag redan stöd från mina närmaste, men det var skönt att få det från alla andra också.
På väg från studion börjar taxichauffören prata med Darin på kurdiska. Han berättar att han känner Darins morbror och ber om en selfie framför taxibilen när vi hoppar av på Kungsholmen, den ena av hans öar tillsammans med Mallis. Innan Darin återvänder till Palma ska han lägga sista handen på den nya musiken i studion och repa inför den gigantiska jubileumskonserten på Ullevi. Men först ska han se återföreningen av Kent, vars frontman Jocke Berg han har skrivit den finstämda balladen Det sista jag behöver tillsammans med som kom tidigare i år.
– Det var otroligt häftigt att jobba med Jocke. Jag har lyssnat mycket på hans musik och alltid hört gott om honom genom gemensamma vänner och kollegor, men jag hade aldrig suttit med honom och skrivit förrän nu. Det var väldigt kul att göra det och att lära känna honom. Han är en fin person, väldigt intelligent, och vi hade intressanta samtal. Och han skriver förstås väldigt bra. Det var spännande att få uppleva det, att skriva med någon som är så duktig.
Hur fungerar det rent konkret när du och Jocke Berg skriver tillsammans?
– Man sitter och umgås som vi gör nu, det är som att hänga tillsammans och skriva samtidigt. Ibland har någon redan en idé – antingen jag, han eller Maria (Smith) som vi skrev med då. Och ibland börjar man från grunden. Man har pratat om något och tänker: “Det här vore bra att skriva om.” Därför är det så givande att bara umgås och prata om allt möjligt. Man kan få idéer från samtalet.
Själva låtskrivandet är det som gör att Darin fortsätter år efter år.
– Varje gång det känns bra i studion är en seger. När man har skapat något som känns rätt fylls man av en speciell känsla. Det är nog det som gör att jag fortsätter med det här. Det var så det började för mig, redan före Idol. Jag skrev musik både till mig själv och andra när jag var 13–14 år, tillsammans med två äldre låtskrivare i Viksjö. En av producenterna hörde mig sjunga. Vi hade något som kallades Elevens val i skolan, där man fick välja aktivitet. Jag brukade stå i ett rum och sjunga med mikrofon och högtalare till instrumental bakgrundsmusik. En av killarna gick förbi rummet en dag, hörde mig och frågade om jag kunde hjälpa honom att spela in en demo på en låt han hade skrivit. Han hade sin studio på fritidsgården, så jag började hjälpa honom med demos. Det tyckte jag var häftigt – att få jobba i en studio. Sedan började vi skriva tillsammans. Han tog in en annan låtskrivare som redan var kontrakterad av ett musikförlag. Vi började skriva låtar till andra artister. Jag minns att jag skrev en låt till Sonja Aldén när jag var 14 år, som nästan kom med i Melodifestivalen då. Det som startade allt var den här känslan när vi skapade något som kändes bra. Det blev en drivkraft som jag ville fortsätta känna. Jag kände det senast i dag i studion, när vi fick till en melodi, text och refräng där alla bitar föll på plats. Den känslan är den bästa som finns.
Intervju: Rasmus Blom
Foto: Andreas Johansson / Agent Bauer
Styling: Riya Hollings
Grooming: Tony Lundström / Mikas Looks
Artikeln publicerades ursprungligen på King.
