När Twin Peaks: The Return äntligen nådde publiken världen över hade det gått 26 år sedan vi sa farväl till den mystiska, amerikanska småstaden i finalen av säsong 2. Vi hade lämnats med en oerhört mörk cliffhanger och vi hade efter många år nästan lärt oss leva med den.
Det Twin Peaks vi återvände till i The Return var en stad där verkligheten kommit ikapp. 50-talseskapismen och myset från de första två säsongerna var som bortblåst. Sammanhållningen mellan invånarna hade luckrats upp och en kyla svept över samhället.
Jag är 36 år gammal, men något som tar mig tillbaka till en svårt gymnasial elitism är människors uppfattning av Twin Peaks: The Return.
Om man inte tycker om serien för att den skiljer sig så mycket från de båda första säsongerna, då förstår man inte konst. Jag tycker att det är en så diskvalificerande åsikt att allt annat personen säger kommer låta som ett svagt brus.
Twin Peaks: The Return är faktiskt det enskilt bästa verk som David Lynch skapat.
Det är inget fel med att älska myset och knepigheten med Twin Peaks båda första säsonger. Det där är fantastiska komponenter, men det är just delar av en helhet. Det som definierar säsong 1 och 2 är hur myset står i kontrast mot den mänskliga ondskan och det kosmiska mörkret. Här är den tredje säsongen väldigt annorlunda.
När Laura Palmer hittades mördad i seriens allra första avsnitt fick vi se vilka effekter det hade på alla i staden. Hur det började förändra människorna runt henne och hennes familj. Svallvågorna som ondskan lämnade efter sig. Det Lynch gör med sin svåra tredje säsong är att visa de långsiktiga konsekvenserna som följer när ett samhälle utsätts för ett fruktansvärt trauma. Ärren som inte läker helt.
Det är en säsong vi faktiskt behövde vänta så många år på för att känna effekten av till fullo. Vi behövde en flera år lång saknad av Twin Peaks som vi mindes det. För när vi väl fick återvända var allt så förändrat. David Lynch försökte inte göra en cover på sig själv, utan tog hundraprocentigt ansvar för sin berättelse.
Svärtan var inte längre något som solkade ner den annars så ljusa, bubbliga tillvaron, utan en dominerande grundton.
Trots sitt namn är The Return inte bara en återkomst, utan också ett farväl. Ett konstverk som känns modernt och tidlöst på samma gång och som i samband med sitt allra sista avsnitt fick Twin Peaks som berättelse att kännas helt komplett. Det var inte ett avslut vi önskade oss eller föreställde oss, men ett som i allt sitt mörker kändes helt äkta.
Det var så fint och stort på något sätt. Att David Lynch så många år senare inte var helt färdig med sin lilla stad. Utan sparade det bästa till sist.
