Annons

På jakt efter Boko Haram

Byar skövlas, barn blir självmordsbombare och tusentals civila dör. Café reser till delstaten Adamawa och träffar de traditionella jägarna som blivit Nigerias sista hopp i kampen mot terrorsekten Boko Haram.

Text Monica Hansson
Foto Malin Palm
Dela (12)
Tweeta

Några av dem har fina skor av läder, andra har plastskor. En äldre herre har små klackar på sina. Vi möter dem vid en liten fotbollsstadion, 30 män på en läktare, med bylsiga kläder, blank­polerade gevär i händerna, ”magiska” band knutna om handlederna och ringar på fingrarna.

De är jägare på tillfälligt besök i staden Yola, här för att hämta förnödenheter och träffa sina familjer. Tillsammans med volontärer är deras vardag ute på lands­bygden i den norra delen av delstaten Adamawa i Nigeria. Där slåss medborgargarden, traditionella jägare och militären sida vid sida mot en gemensam fiende.

– Om vi inte slåss attackerar Boko Haram och tar över våra byar. De har tunga automatgevär. Vi kan inte låta dem ta över vårt land, säger Young Morris.

Han leder en av jägargrupperna och vill visa oss hur striderna med fienden går till. Men det är för farligt att åka till fronten. Istället tar de med oss ut i skogen utanför Yola för att visa hur de brukar genomföra sina anfall. Milisen reser i flera bilar. Först åker en flakbil med fjorton jägare på flaket. Sen följer en vit Opel Corsa. Bagageluckan är öppen, där sitter fyra jägare med gevären i famnen. De höjer händerna och vinkar åt oss. Vi följer efter.

Är de inte rädda när de slåss med hemma­gjorda gevär, svärd och smycken som enda skydd?

– Nej, förklarar en av jägarna. Vi är inte rädda. Vi går ju ut i skogen tillsammans med Gud.

Milisen i Adamawa har varit i strid i tre månader, ända sedan fienden tog över tre av delstatens kommuner och den nigerianska armén bad de lokala jägarna om hjälp. Som tack får de lite pengar, mat och ammunition. Men för milisen står mera på spel än vardagliga förnödenheter. Fienden, sekten som växer sig allt starkare i norra Nigeria, måste stoppas innan det är för sent. Innan de tar över jägarnas egna byar.

– Vi letar efter Boko Haram, säger Young Morris medan bilkaravanen kör allt längre ut i bushen. Och Boko Haram letar efter oss.

 

Den 14 april 2014 kidnappade Boko Haram 276 skolflickor från en internatskola i Chibok i nordösta Nigeria. Hashtagen #BringBackOurGirls spreds snabbt på sociala medier.

De utbrända klassrummen i skolan i Chibok där flickorna kidnappades förra året. Denna bild togs den 5 mars i år.

Januari 2015. En ung flicka, tio år gammal, går mot den populära marknaden i Maiduguri, huvud­staden i delstaten Borno där Boko Haram kontrollerar stora delar av kommunerna. Det är måndag, marknadsdag.

När flickan går genom entrén börjar metalldetektorerna att tjuta. Barnet bär på någonting. Vakter skyndar till att för isolera flickan, men de hinner inte. Bomben går av.

19 personer dör i vad som blivit ett allt mer effektivt vapen för Boko Haram. Kvinnor och barn som gömmer bombbälten under sina klänningar. Ibland övertygade jihadister, ibland helt ovetande om vad de bär på.

Men den här metoden är långtifrån visionerna hos sektens grundare Mohammad Yusuf. När han startade Boko Haram 2002 var målet att bilda en islamisk stat med strikta sharialagar i norra Nigeria, men han ville nå dit med fredliga metoder. Yusuf etablerade en skola och en moské dit fattiga muslimska familjer skickade sina barn.

Nära hälften av Nigerias invånare lever på under två dollar om dagen, och majoriteten av dem bor just i norr. Genom att fördöma polisens och statens korruption attraherade rörelsen många arbetslösa ungdomar. Missnöjet i norr mot regeringens ovilja att utveckla vägar, skolor och sjukhus i norr blev en grogrund för Boko Haram. Ungdomar kunde läsa många år på universitet utan att lyckas få ett jobb. Men i Boko Haram var de välkomna. De fick pengar för att försörja sina familjer och en chans att ge tillbaka på de orättvisor som de anser att regeringen utsatte dem för.

I söder och runt huvudstaden Lagos utvecklades landet av utvinningen från landets rika naturresurser, men i norr stod de utan medel att tjäna pengar på sin olja. Klyftan mellan regionerna växte.

När grundaren Mohammad Yusuf dog efter en polisräd 2009 dödförklarade regeringen Boko Haram, men gruppen kom på fötter året därpå under den nya ledaren Abubakar Shekau. Efter att ha sprängt ett fängelse i Maiduguri och släppt över hundra av sina medlemmar på fri fot tillsammans med mer än 600 andra fångar påbörjade gruppen attacker i norra Nigeria.

Sju år senare är Boko Haram ett större hot än någonsin. Presidentvalet sköts upp från mitten av februari till den 28 mars, eftersom armén bestämt sig för att påbörja en offensiv mot Boko Haram på valdagen och därmed inte kunde garantera väljarnas säkerhet vid valurnorna. Sex veckor skulle räcka för att slå ner terrorgruppen, hävdade armén trots att de inte lyckats på sex år.

Oppositionen i Nigeria är starkare än någonsin och det står inte längre klart att presidenten Goodluck Jonathan kommer att sitta kvar vid makten. En del menar att det är just detta, oron för att bli av med makten, som fått presidenten och armén att starta en offensiv mot Boko Haram på den tänkta valdagen.

I skrivande stund är det oklart om valet kommer att genomföras som planerat, men det blir allt tydligare att terroristgruppen är på väg att bli ett problem även utanför Nigeria. I dag står de på tröskeln till att destabilisera hela regionen. De har under de senaste åren attackerat byar och utfört kidnappningar också i norra Kamerun. Även i Tchad och Niger har gruppen genomfört mindre attacker. Efter påtryckningar från Afrikanska Unionen har Niger, Nigeria, Tchad, Kamerun och Benin samlat en styrka på över 8 000 soldater som ska driva tillbaka sekten vars uppror tagit
13 000 liv på sex år.

Nigerias armé har hyrt in piloter från Georgien, Frankrike har hjälpt till vid militära operationer och USA har bistått med underrättelseinformation. Boko Haram och Abubakar Shekau har svarat genom att söka egna allierade.

I en video har Shekau hyllat IS och dess ledare, och många tror att de båda islamistiska grupperna snart kommer att deklarera ett samarbete.

Goodluck Jonathan, president i Nigeria sedan 2010.

Under tiden blir situationen för civil­befolkningen bara värre. I april 2014 fick Boko Haram enorm internationell upp­märksamhet när de kidnappade 276 skolflickor från en internatskola i Chibok i nordösta Nigeria.

Hashtagen #BringBackOurGirls spreds snabbt på sociala medier och kändisar som Oprah Winfrey och Michelle Obama begärde flickornas frisläppning. Västvärlden slöt upp i kampen mot Boko Haram, men det kan ha varit för sent.

Mariam Andrew har träffat skolflickorna i Chibok, och sett vad kidnappningen lett till.

– De där flickorna är inte friska, säger hon. De talar hela tiden om att de vill döda folk, skära halsen av dem. De är friska fysiskt, men inte psykiskt. De är nedbrutna.

I dag bor Mariam Andrew i ett klassrum på kyrkans gård i staden Girei utanför Yola. Hon är i 30-årsåldern och har tre barn, det yngsta födde hon här, i kyrkans läger.

Det kommer nya flyktingar till Yola och Girei varje dag; med båt längs med floden från Kamerun, på lastbilsflak eller till fots. Men nu har kyrkans pastor sagt stopp.

1 800 personer har redan bosatt sig på markerna och maten räcker inte till mer än två små måltider varje dag. Påsar med kläder, filtar och plastmattor som skänkts står staplade längs med klassrummens väggar. Hit kommer elever varje vardag för att sex timmar om dagen gå i skola.

Mariam Andrew visar oss sin påse med de kläder som de fått. Hon breder ut två plastmattor och bjuder oss att sitta ner. Utanför klassrummet är det nära 40 grader varmt, mer än 20 nyfikna barn har samlats i fönsterhålen. På griffeltavlan syns ännu gårdagens lektion, skriven på haussa.

Tillvaron här är inte enkel, men det var mycket värre förut, när hon satt fängslad hos Boko Haram.

– De tog mig för att min man var försvunnen. Om han inte kom tillbaka för att hämta mig skulle de gifta bort mig till en annan, eller sälja mig som hemhjälp för 15 000 naira (620 kronor), berättar Mariam Andrew.

Ibland var de uppåt 300 fångar i fängelse­lägret. De fick aldrig äta klart en måltid. Innan de var klara skickades de tillbaka in i sitt rum, blev inlåsta med en spann att kissa och bajsa i. I fängelset fanns även blinda personer, de såg inte skillnaden på spannen med dricksvatten och spannen för avföring. De tömde sig i den de trodde var den rätta.

– Vakterna förstod inte varför de blinda ens tagits till fånga. De tjänade inget syfte. De dög inte till någonting. Så en dag skar de halsen av allihop, säger Mariam Andrew.

I fängelset fanns också en medicin­kvinna, hon brukade kallas för en traditionell magiker som kunde hela och göra skyddande amuletter. Men Boko Haram anser att magi är detsamma som svartkonst. De tvingade alla att se på när de band hennes händer och fötter – och sa att om någon blundade så kommer detsamma att hända dem – och så skar de halsen av kvinnan. På marken. Framför alla kvinnor och barn. Till slut rymde Mariam.

– Det var på natten. En kvinna stod på varje sida av muren, den ena hjälpte oss upp och den andra tog emot oss när vi kom ner, berättar hon.

Kvinnan som hjälpte dem alla upp på muren valde att stanna kvar i lägret. Hennes tre söner hade tvingats att gå med i Boko Haram för att kriga och hon ville inte lämna dem. De var 35 kvinnor som rymde den natten. Mariam hade sin dotter på ryggen och i magen bar hon sin ofödda son.

Byggnaden som de varit instängda i var någons före detta hem, någon som flytt attacken från Boko Haram och lämnat huset bakom sig. Där satt de inlåsta, förvägrade ens att sköta sin egen hygien. Mariam fick bara bada två gånger på ett halvår.

– Vi tvättade oss med aska, berättar Mariam Andrew. Men Boko Haram badade inte de heller. De luktade alltid illa.

Pojkarna som vaktade fånglägret var ofta barn som getts vapen och order att skjuta alla som försökte fly. De som inte löd halshöggs i avskräckande syfte. Alla kristna fångar tvingades konvertera och deras namn byttes ut. Mariam Andrew fick heta Amina, yngsta dottern Hanatu döptes till Asabe.

– Jag fick heta Miryam, berättar Kwarimba Andrew.

Hon sitter bredvid sin mor på den färggranna plastmattan och lyssnar när hon berättar. Ibland reser hon sig upp och går därifrån, för att komma tillbaka en stund senare. Hon fångades samtidigt som Mariam och lillasyster Hanatu, men togs till ett annat läger. Där tvingades hon att lära sig koranens verser utantill.

– Jag avskydde det, att byta religion. Och att byta namn, jag hade redan ett namn. Inom mig slutade jag aldrig att vara Kwarimba och jag bad till Gud varje dag.

I lägret fick ungdomarna aldrig skratta eller gråta, de blev tillsagda att alla deras föräldrar och släktingar dödats och att de som rymmer skulle förlora sina huvuden. Men efter två månader i lägret lyckades hon rymma tillsammans med tre vänner.

– Vi kastade en filt över taggtråden och klättrade över muren, säger hon och visar upp sina ärrade händer och armar.

Blödande sprang Kwarimba Andrew till en by i närheten av fånglägret. Därifrån fick hon hjälp av en kvinna att hitta till sin mormor, som skickade henne till Yola och sa att hennes pappa var där. De återförenades i kyrkans flyktingläger här i Girei.

– Jag trodde aldrig jag skulle få se honom igen, jag blev så glad. När sen mamma kom fyra månader senare, och mina småsyskon, då tackade jag gud för hur välsignade vi var, säger Kwarimba Andrew.

Hon skakar på huvudet samtidigt som ansiktet för första gången lyser upp i ett leende. Det glittrar i hennes ögon och axlarna sjunker ner. Dagarna innan hon rymde sa fängelsets vakter till henne att hon skulle giftas bort. Att de har hittat en man till henne. Kwarimba Andrew berättar om en uppen­barelse, som om gud eller en ängel talade till henne och sa åt henne att rymma. Att hon skulle klara det.

– Det var så jag fick styrkan att fly, annars hade jag inte vågat.

Kwarimba Andrew kidnappades av Boko Haram och tvingades byta namn och konvertera till Islam.

Milisgruppen har knappa resurser och trängs 14 personer på en pickup när de reser från norra Nigeria till Yola för att handla förnödenheter. Varje större by i nordöstra Nigeria har en milisgrupp som skyddar dem.

Några kilometer från kyrkan bor runt 6 000 personer i ett annat läger. De är alla på flykt från Boko Harams allt intensivare attacker. Tälten från International rescue committee (IRC) är utspridda över området och i mitten har en stor grupp människor samlats. På den sandiga marken ligger högar med donerade kläder från Nigerias alla hörn. Lägrets kvinnor och barn köar i långa, snirklande rader för att få en chans till ett plagg att byta om till. Vi räknar till minst 2 000 personer, i kö till tre högar med kläder som försvinner i snabb takt.

Här kokas det 50 kilo ris inför varje måltid, tre gånger om dagen, i sex stora grytor över öppna eldar. Alla i lägret får mat, men långtifrån alla blir mätta.

I en stor byggnad nästan längst bort i lägret bor 150 personer. Mitt på golvet i ett av de dunkla rummen står Esther Peter omringad av barn. Hon har sju barn, den yngsta två och den äldsta 20 år. Bredvid henne står en svart bordssymaskin från Singer. Här lagar hon andras kläder och syr nya av de tyger som finns. Hon har gjort så i över sex månader.

Klockan var nio på morgonen den 7 september när Boko Haram kom till hennes by Kunda. Esther Peter var i kyrkan för söndagsgudstjänsten när prästen avbröts av skottsalvor. Tillsammans med sina sju barn sprang hon genom byn, på marken låg kropparna från döda människor, några var halshuggna. Hennes man var försvunnen. Hon tog sig till skogen med barnen och gömde sig.

– Vi sprang längs med floden. Vi hade inga skor på oss, sandalerna sparkade vi av oss så fort vi kunde för att springa fortare. Jag bar min röda dräkt eftersom det var söndag, den var inte lätt att springa i.

När kvällen kom lämnade Esther Peter sina barn i skogen med de andra familjerna som flytt. Hon tog sig tillbaka till Kunda för att hämta sin symaskin.

– Utan den har jag inget att leva av, den är mitt levebröd och jag sparade länge för att ha råd med den, 7 800 naira (320 kronor). Det är mycket för mig.

Esther Peter bar bordssymaskinen från sitt hem och in i skogen, tappade den, gång på gång, men tog sig fram en bit i taget. Några fick syn på henne och hjälpte henne att bära den till familjernas tillfälliga läger i skogen, där barnen ännu sov. Två veckor tillbringade de där, levde på frukt, bär och rötter som de hittade. Hon visar säckarna med kläder och tyger som de samlat ihop i lägret, saker som ska lagas eller sys om. De flesta flyktingar som kommer till lägret har bott i flera månader i skogen.

Young Morris leder milisgruppen med traditionella jägare i Adamawa. De attackerar Boko Haram ihop med militären. Som betalning får de mat och ammunition.

Usman Bamai lyssnar på nyheterna på morgonen innan han går till sin butik på marknaden. Tillsammans med de bönkakor som kvinnorna gör på morgonen är hans inkomst den enda som försörjer familjen i Yola som mer än fördubblats sedan Boko Haram attackerade deras by.

En och en halv miljon människor är på flykt inom inom Nigeria. Lika många har tagit sig till grann­länderna. De flesta flydde för sina liv till ljudet av gevär, automatvapen och skrik. Det enda de fick med var kläderna de hade på sig, och i bästa fall varandra. Staden Yola med sina 400 000 personer har tagit emot minst lika många flyktingar som det finns invånare. Familjer har öppnat sina hem för 20, 30 personer.

Vi svänger av den asfalterade huvud­leden in på en skumpig sandväg. 100 meter in stannar vi och knackar på en stor brun plåtport. En liten flicka öppnar porten och någon ropar åt oss att komma in. Usman Bamai sitter på en plastmatta i skuggan av sitt hem och lyssnar på en fransk radiosändning. Han trycker radion mot örat för att höra, bruset överröstar rapporterna. Klockan är kvart över sex på morgonen och snart ska han till marknaden för att öppna sin klädbutik.

I huset bor hans fru, hennes 93-åriga mor och sedan hösten också hans försvunna söners fruar och deras barn. De har alla flytt sina hem när Boko Haram tagit över deras marker. Aichatu Usman berättar hur hon ropat åt sin son att fly när attacken började, han skrek tillbaka att han skulle hämta sin fru men sköts till döds där han satt på sin transportmotorcykel. Terroristerna tog motor­cykeln och lämnade hans kropp på marken.

Familjen är jordbrukare och saknar utbildning, i staden hittar de inget jobb och nu säljer de bönkakor och vatten från deras egen brunn om mornarna. Adjara och Fathimatu Usman skalar kassawa som ska kokas till frukost medan Mariam Usman citerar koranverser med barnen. Hon skriver dem på sin egen trätavla med en tunn pinne som hon doppar i en kork. Bläcket är en blandning av kol och vatten, texten blir kaffefärgad på tavlan.

– Livet har blivit mer utmanande, säger Usman Bamai.

Han berättar att de inte haft nog med mat på hela veckan. Affärerna går sämre, försäljningen har gått ner med 40 procent den här månaden. Tidigare arbetade han som polis, nu är han pensionerad och säljer på marknaden för att försörja sig och familjen.

– De är fler än 35 som bor här, hur kan jag ta hand om dem? Det finns inget jag kan göra, de är min familj. Jag kan inte skicka bort dem, säger Usman Bamai.

Under anstormningen av flyktingar har den lilla staden Yola vikit sig. Tillgångarna har sträckts till gränsen och kliniker med tio bäddar ska plötsligt klara 100 personer i akut behov av hjälp.

– Vattentankar på 5 000 liter vatten ska räcka till 100 000 människor. Det går inte, säger Haruna Furo, verkställande direktör på krishanteringsorganet i delstaten Adamawa.

Vi möter honom i skuggan, en bit från militärerna som vaktar portarna in till ett av lägren. För två dagar sen kom ytterligare 300 flyktingar från Gwoza. I Adamawa där vi befinner oss kontrollerar Boko Haram en kommun sedan militären lyckats återta två andra som under sex månader tillhört terroristerna.

– Det finns fler grupper därute. Al-Shabab, IS, Al-Qaida… vi är rädda att Boko Haram har sitt eget nätverk, och att det är stort, säger Haruna Furo.

Sedan armén påbörjade offensiven för att trycka tillbaka Boko Haram har en del av flyktingarna valt att återvända till sina hem. Men osäkerheten och rädslan för nya attacker hindrar fortfarande majoriteten att ta sig tillbaka.

I Yola har Civilian JTF – frivilliga som hjälper armén att hitta Boko Haram-­medlemmar – gripit oräkneliga anhängare till sekten och när vi är där hittas en hemgjord bomb i ett dräneringshål vid vägen.

Staden Gombe, 24 mil härifrån, attackeras av Boko Haram en lördagmorgon och trots att armén tagit tillbaka åtta större orter från sekten är det svårt för invånarna att känna sig trygga.

– Det svåraste för dem är osäkerheten, de vet inte vad som väntar dem när de kommer tillbaka. Boko Haram har bränt ner byarna och plundrat dem på allt de kan tänkas behöva. Tänk dig, ditt hus och din lilla affärsverksamhet, allt kan vara borta, säger Haruna Furo.

Han påpekar att byråkratin i Nigeria gör att det tar väldigt lång tid för regerings­bidragen att nå fram, om de ens kommer.

– Här råder undantagstillstånd och det mesta av pengarna som kommer hit går åt till att upprätthålla säkerheten. Vi har
militär, polis och andra säkerhetsvakter inne i lägren, de kostar mycket pengar. Men vi måste ha dem, lägren är inte säkra annars, säger Haruna Furo.

Tre gånger på bara tre månader har rekryterare från Boko Haram tagit sig in i lägren förklädda till flyktingar. I december och januari var det tonåringar, 16 och 18 år gamla. Men för bara några sedan greps en 13-årig pojke av militären i lägret. Han gick runt med en sedelbunt i handen och sa att alla som gick med kunde bli rika.  Han bar Boko Harams tatueringar – text på arabiska i nacken och en avtryckare på tummen.

Barn och kvinnor väntar på sin tur att välja ett ombyte kläder i flyktinglägret NYSC i Yola. Kommunens befolkning har mer än fördubblats sedan orolig­heterna i Nigieria startade och bara här i NYSC, ett av 14 flyktingläger i Yola, bor i dag 6 000 människor.

En grupp män ur milisgruppen i Adamawa går genom buskaget i utkanten av Yola.

Ute i skogen letar de traditionella jägarna och volontärerna efter Boko Harams soldater. De griper de medlemmar som de inte dödar och lämnar över dem till militären. Ibland lyckas de frita kvinnor och barn som kidnappats och tvingats slå följa med sekten.

Young Morris och hans vänner, jägargruppen som vi mötte på fotbollsstadion inne i Yola, har tagit oss till ett skogsområde utanför staden. Männen vill visa oss hur de organiserar sina attacker, hur de smyger sig på och slår till mot fienden.

Bara tre jägare har dött sedan Adamawas traditionella jägare började slåss sida vid sida med armén mot Boko Haram. De har tagit flera terrorister till fånga.

– I går tog vi tre av dem. Och en flicka som tvingats gifta sig med en. Hon var bara 15 år, och hon sa att det fanns fler flickor i närheten, berättar Young Morris.

Efter en attack lämnar jägarna alltid platsen snabbt, innan fler från Boko Haram hinner ansluta sig till striderna.

– Fast de är rädda för oss. När de ser oss, så springer de, säger Young Morris.

Han var med och grundade Adamawas traditionella jägare för mer än 20 år sedan. I dag arbetar de ihop med armén, men trots regeringsstyrkornas överlägsna materiella styrka menar Young Morris att jägarna är mycket bättre i strid.

– Vi slåss av stolthet för vårt land och våra landsmän. Militären slåss för pengar. Det är skillnaden. Det är därför vi är bättre.

Till sin hjälp har de även skydds­amuletter, tillverkade av ett speciellt träd eller djur som de dödar. Amuletterna, armbanden och ringarna på fingrarna ska ge kraft och skydd, berättar jägarna.

Amos Nuwaja kommer från delstaten Borno där armén till stora delar tappat kontrollen över byar och städer. Han berättar att de inte vet var Boko Haram befinner sig, men att de är beredda när de kommer.

– Då gör vi slut på dem. De dödar vårt folk. Mina grannar har dödats. Våra familjer känner oss, så de är inte oroliga. Vi går ut i bergen och slåss och normalt sett så kommer vi hem igen. Vi är inte rädda för fiendens vapen för vi går med Guds hjälp.

Amos är klädd i en röd väst och orange arméskjorta. Över bröstet hänger ett hemgjort patronband och han bär en grön hjälm och hagelbössa. I en slida som hänger över höften har han ett svärd.

– Jag skjuter iväg en hagelpatron, och den delar upp sig i olika kulor så vi kan träffa många med bara ett skott.

Amos öppnar en hagelhylsa, häller ut kulorna i handen och ler ett tunt leende.

Mohammed Usman kommer fram ur en buske där han gömt sig. Några löv sitter kvar i hans hår. Han vill visa hur jägarna kamouflerar sig för att sen genomföra en oväntad attack.

Mohammed är en äldre herre och föddes in i ett jägarsläkte. Som barn lärde sig Mohammed att jaga med pilar och spjut, senare med gevär tillverkade av byns smed. Han berättar att de tidigare jagade lejon i de skogar där de i dag jagar terrorister.

Mohammed sträcker fram sin arm framför mig. Runt överarmen har han ett armband tillverkat av djur som han dödat.

– Det gör oss starka, säger han.

Sen sträcker han in handen innanför skjortan. Han drar fram ett stort halsband av läder. En amulett som han är övertygad ska ge honom magiska krafter.

Halsbandet ska göra honom osynlig för Boko Haram.



Laddar