Min fru: (Läser bloggen) Vad handlar det här om?
Jag: Äh, du vet, det är en arg läsare som tycker att jag skriver kass.
Min fru: (Med det där tonläget som verkligen inte alls uttrycker ”men det gör du INTE älskling, du skriver JÄTTEBRA” på det sätt man kanske skulle kunna ha rätt att förvänta sig av sin fru och livskamrat.) Okej.
Jag: Han har kört min krönika genom ett läsbarhetsindex.
Min fru: Ett vad för något?
Jag: Det är ett program som scannar av texten och avgör hur lättläst den är.
Min fru: Och vad fick din krönika?
Jag: 28. Det är typ barnlitteratur.
(Min fru ser fundersam ut en stund.)
Min fru: Men det måste väl ändå ha känts ganska bra för dig?
Jag: Va?
Min fru: Ja? Som skåning, menar jag. Det är ju inte direkt varje dag ni får kritik för att ni är för LÄTTA att förstå.
(Tystnad)
Min fru: Meh? Blev du sur nu? Allt jag säger är att ibland får jag köra det du säger genom Talking Tom Cat i mobilen för att det ska bli begripligt, och jag är ändå GIFT med dig!
