Det är mitt på dagen. Utanför dörren trängs mopeder, rött damm, tultande hundvalpar, gatuförsäljare och flickor som flätar varandras hår.
Innanför dörren är det mörkt. I fyra sängar ligger fyra pojkar. De är mellan fem och åtta år.
Deras ögon möter inte mina.
En stirrar i madrassen, en stirrar rakt ut, en stirrar i taket. En ligger tryckt mot väggen.
Kropparna rör sig inte.
Vore det inte för att bröstkorgarna höjs och sänks skulle de lika gärna kunna vara döda.
Levande begravda. Av en sjukdom som tog allt utom deras andetag.
* * *
Deras mammor och pappor och syskon är döda. De har dött i ebola. Det finns inga släktingar som vill ta hand om dem.
De förvaras på Monrovias första barnhem för föräldralösa ebolabarn. Två liberianska killar har öppnat det, i ett privat hem.
De får inte stöd av någon. Inte av regeringen. Inte av någon barnrättsorganisation.
* * *
Ebolan tog dem inte. Men de vill inte leva.
* * *
Foto: Magda Gad
Jag fick lov att dra på blixten för att kunna ta ett par bilder i det mörka rummet
