Min kontorskollega N och jag ska ha möte med en tidning i eftermiddag. Vi går därför för att undersöka om det för kontorsvåningen gemensamma konferensrummet är ledigt. Det är det inte. Det är bokat hela dagen av ett annat företag på våningen. Det är faktiskt bokat hela dagen alla dagar den här veckan av samma företag. Och, visar det sig, var faktiskt även bokat hela dagen alla dagar även förra veckan. Av samma företag.
Min vän N: (Tittar eftertänksamt på den stängda dörren) Det känns som att det här är ett sånt där tillfälle när det hade varit bra med de där sociala färdigheterna som vi pratade om imorse.
Jag: Ja. Här hade det nog varit bra om vi var bra på att samspela verbalt med våra medmänniskor på ett artigt och sympatiskt vis.
Min vän N: Så vad tycker du att vi ska göra?
Jag: Jag tycker att vi ska slå upp dörren och fråga de här jävla clownerna vad i helvete de tror att de håller på med.
Min vän N: (Tittar länge och eftertänksamt på mig) Jag tror spontant att det kanske är bättre att vi provar en lite mindre dramatisk metod.
Jag: Du menar att vi ska resonera med dem?
Min vän N: Någonting längs den linjen, i alla fall.
Jag: Det är nog bäst att jag väntar här i så fall.
Min vän N: (Nickar ivrigt) Det tycker jag låter som en utomordentligt bra utgångspunkt.
Min vän N öppnar dörren till konferensrummet och stiger in. Stänger dörren bakom sig. Tystnad. Efter två minuter öppnas dörren, och tre män i outletkavajer stiger ut. Tittar mycket argt på mig. Går mot sitt kontor.
Min vän N: (Dyker upp i dörröppningen) Det är ledigt nu!
Jag: Vad sa du till dem?
Min vän N: Äh, du vet. Jag interagerade lite socialt bara.
(Tystnad)
Jag: På riktigt nu. Vad sa du?
Min vän N: Jag frågade bara om det, eftersom de nu uppenbarligen har gjort konferensrummet till sitt privata lilla mysrum, var lugnt för dem om du och jag använde deras kontor i eftermiddag när vi behövde ha ett möte.
Jag: Ah. Det funkade ju bra.
Min vän N: (Nickar nöjt) Inte så dumt ändå det här med att vara social och interagera och så, måste jag erkänna.
(Tystnad)
Jag: Men vad fan…varför kollade de så jävla argt på mig när de gick ut då?
Min vän N: (Rycker på axlarna) Äh, jag sa att vi behövde sätta upp lite whiteboardtavlor och så för vårt möte, och att du stod inne på deras kontor just nu med en jävligt stor verktygslåda och muttrade något om att ”det där är fan inte en bärande vägg, det ser man ju lång väg…”
(Tystnad)
Jag: Du får ju inte direkt mig att framstå som en så värst sympatisk snubbe.
Min vän N: Jag tycker att vi ska fokusera på det faktum att jag löste problemet!
