En källa till konflikt mellan mig och R är att jag tycker hon är usel på att be om ursäkt. Visst, hon kan be om ursäkt, men har aldrig fått lära sig vikten av ett korrekt hanterat efterfjäsk. Med efterfjäsk menar jag att när bråket är över ska den förlorande parten vara extra gullig mot segraren en liten tid efter att ursäkten ha presenterats. Det behöver inte vara nåt märkvärdigt, men lite daltande i allmänhet. Pussar, kanske några Ballerinakex, extra snäll röst. Efterfjäsket är det som förvandlar ursäkten till något med mening, i stället för bara en tom fras.
Detta har i alla fall inte gått in. Jag efterfjäskar flitigt, men hon tycker det är trams, att ingen tänker så förutom jag och att det är för att jag dum i huvudet. Så varje gång hon bett om ursäkt sitter jag någonstans i lägenheten och surnar till igen för att efterfjäsket uteblir. Ett lågintensivt bråk om hur man bråkar som pågått i många år. Från oväntat håll kom plötsligt räddningen, i form av Daniel Tiger.
Daniel Tiger är ett käckt och obehagligt program för små barn. Varje avsnitt handlar om en liten grundläggande lärdom i livet och lärdomen sjungs om och om igen tills man blir galen. En typisk lärdom kan vara ”Vuxna kommer tillbaaaaks” eller ”Hitta på en leeeek tillsammans”. Basinformation för den som inte kan ett skit om världen. Så kom det då ett avsnitt när Daniel Tiger råkar i luven på Britta Uggla eller nåt. Han ber om ursäkt, men det räcker inte. Så alla kloka vuxna sjunger: ”Att säga förlåt är en bra början, men erbjud nåt meeeer”. Sen visar Daniel Tiger och hans kloka vänner om och igen hur efterfjäsk går till. Det lånas ut leksaker och bjuds på godsaker.
Daniel Tiger var precis det huvudvittne som behövdes för att sätta punkt i konflikten. R gav mig äntligen rätt, bad om ursäkt och efterfjäskade efteråt enligt konstens alla regler. Tack Daniel, nu hatar jag dig och dina små vänner lite mindre.
