I grund och botten är jag en ganska förlåtande människa, vänder andra kinden till och så vidare, men det finns också en gräns för hur många gånger man kan acceptera samma återkommande missar. Med tusentals filmer under bältet kan jag inte längre hålla mig, nedan följer sex saker jag hatar att folk gör på film.
P.S. Jag ber på förhand om ursäkt om du själv inte har snappat upp dessa störningsmoment ännu, för när man väl har börjat lägga märke till dem så finns det ingen återvändo.
1. Telepatiska telefonsamtal?
Telefonsamtal i filmens värld följer sin egen logik, eller kanske snarare brist på sådan. Det tycks vara mer regel än undantag att två karaktärer bestämmer att de ska mötas upp någonstans utan att de preciserar vare sig var eller när. Telefonen plingar, någon säger “we need to talk”, slänger på luren och vips sitter de och konverserar på ett hak. Värst av allt är när denna punkt sedan kombineras med efterföljande…
2. All denna mat som ingen äter eller betalar för
När det görs rätt kan middagsscener på film vara något alldeles magiskt, som i Ang Lees matfixerade mästerverk Mat, dryck, man, kvinna (1994) eller i Jûzô Itamis underbara “nudelvästern” Tampopo (1985). I västerländska filmer tycks man dock inte förstå hur njutbart det kan vara att se diverse smarrigheter förtäras eftersom karaktärerna gärna går från en restaurang så fort maten har serverats – och ingen betalar! Att ljudupptagningen, med bestick som skrapar mot tallrikar osv ofta är en mardröm, är ingen ursäkt. Särskilt inte i USA där man ändå eftersynkar allt ljud.
3. Perfekt tajmade “utslagningar”
I actionfilmens värld är inte alla bara mästare på one-liners, de vet också hur man slår ut sin motståndare med sådan precision att denne inte kvicknar till förrän han eller hon är surrad i en stol. Ett välriktat slag mot bakhuvudet och så är det klart. Hur långt personen ska förflyttas och vägen dit spelar ingen roll. Tänk vad uppfriskande det hade varit att faktiskt få se hela den här proceduren i närmare detalj – vad är det vi inte får se? Jag antar att den utslagna ska bäras upp- och ner för olika trappor, slängas in i baksätet på en gammal bil och färdas någonstans o.s.v. Sen har vi det rent praktiska med småsaker som att försöka hålla upp en dörr samtidigt som man forslar fram någon och hur man faktiskt surrar fast en helt utslagen person sådär perfekt på en stol.
4. Ingen kollar på vägen när de kör
Kanske är det min neurotiska sida som talar, men när jag kör bil så kollar jag nästan uteslutande på vägen och trafiken framför mig. Och inte bara för att jag vill köra så bra som möjligt, utan också för att jag inte litar på mina medtrafikanter. Därför blir jag inte lite irriterad när jag gång på gång ser vilka orimliga risktagare filmvärldens bilister är, som ibland kan köra hela konversationer utan att slänga en blick på vad som sker framför dem.
5. Måtte anletet tvagas
Nu kanske det låter som att jag hittar på, men det är faktiskt sant. I nästan alla filmer finns det ett klipp där någon lutar sig över handfatet och skvätter kallt vatten över ansiktet. Är det en film där huvudrollen pressas å det yttersta, kan detta hända vid flera tillfällen – som om det vore en snabbväg till en ordentlig “cool off”, men det sker även märkvärdigt ofta i lättsamma komedier. Det känns helt enkelt som ett för trött berättarknep för att säga att någon måste ta sig en funderare, eller bara haft en stressig dag på jobbet.
6. Brorsan, du är min bror, bror, bror och bror
Någonting som gör mig spritt språngande galen är när två karaktärer, med hjälp av klumpig dialog, understryker sin relation till varandra i början av en film flera gånger om för att sedan sluta tvärt. Det må låta som en bagatell, men usch och tvi vad sunkigt det är. Ett exempel som direkt kommer till minnes är Taylor Sheridans överskattade neo-western Hell or High Water, som handlar om två bröder. I första tio kallar de varandra för “bror” och “brorsan” in absurdum, för att sedan, från ingenstans, aldrig göra så igen. Publiken är inte korkad, man fattar ganska snabbt deras relation ändå och på sin höjd hade det räckt med ett enda “brorsan”, inte tio. Den här typen av förslappat manusförfattande förekommer här och var i filmvärlden, men särskilt, av någon märklig anledning, när det handlar om just två bröder.
There you go, sex grejer jag kontinuerligt stör mig på i filmens värld. Det finns givetvis mycket mer grejer – exempelvis hatar jag när chat- och SMS-rutor populerar skärmen, men det av helt andra anledningar. Låt oss tummarna för att vi slipper allt detta trams i höstens mest efterlängtade biofilmer.
