Efter att ha misslyckats med att inse storheten i Denis Villeneuves Dune (2021), som jag tyckte var rätt oförlåtande mot nykomlingar till Frank Herberts värld, golvades jag totalt av Dune: Part Two (2024). Samma kväll såg jag om den första filmen och blev helt knäckt. Fy, helvete vad bra! Direkt efter såg jag om tvåan igen och började läsa alla Frank Herberts böcker. Jag var, som man säger, “hooked”.
Tusentals sidor konsumerades på några veckor i en sorts manisk läsning jag inte varit förmögen till på många år. För alla som är sugen på att själva göra samma resa, följer här mina tankar om varje bok. Det var på många sätt en fantastisk resa, men inte helt jämn.
Sätter betyg på alla Frank Herberts Dune-böcker
Dune (1965)
Helt otrolig sci-fi som leker med klassiska ”den utvalde”-tropen samtidigt som den väver in religionskritik i ett makalöst världsbygge. George Lucas stal allt. Utgör de första två Dune-filmerna.
Betyg: 5 av 5.
Dune Messiah (1969)
Sista boken om Paul Atreides (Timothy Chalamets karaktär). Tar vid 12 år efter första boken och är, tyvärr, rätt ojämn. Medan vissa idéer och uppslag är fascinerande, främst rörande hans syster Aliah, är andra krystade (lite som Twin Peaks säsong 2). Det blir spännande att se vad Villeneuve gör med den, för detta är en historia som kanske faktiskt gör sig bättre som film.
Betyg: 3 av 5.
Children of Dune (1976)
Följer en ny generation med fokus på tvillingarna Leto II och Ghanima. Väldigt spännande och underhållande med en ton som påminner mer om första boken. Slutet är en rejäl ögonbrynshöjare, men också en perfekt serve för en briljant fortsättning.
Betyg: 4 av 5.
God Emperor of Dune (1981)
Enastående och totalt skruvad, förmodligen en vattendelare. Själv älskade jag den. I det stora en 3 000-årig filosofisk skildring av en människa som förvandlas till en gud och även något helt annat. Kanske för lång… eller? Det finns något magiskt att vara så inlåst i en karaktärs världsbild och inre monologer. Väldigt annorlunda mot övriga Dune-böcker och stilgreppet påminner nästan mer om “Moby Dick” eller “American Psycho”.
Betyg: 4 av 5 (stark).
Heretics of Dune (1984)
Spolar fram tiden ytterligare 1 500 år och startar en ny trilogi (Herbert dog innan sista boken skrevs). Fler sekter, mer fanatism. Jag älskar den nya hjältinnan Sheenas förmåga att kommunicera med Arrakis sista maskar. Genialt att händelserna i de tidigare böckerna här fungerar som en ny sorts antik mytologi.
Betyg: 4 av 5.
Chapterhouse: Dune (1985)
Sista boken fokuserar på Bene Gesserit och deras rivaler ”The Honored Matres”. Tyvärr riktigt såpig och långrandig – alla karaktärer tar sig själva på ALLDELES för stor allvar! Svår att ta sig igenom och minst 150 sidor för lång.
Betyg: 2 av 5.
Brian och Kevin fortsätter Dune-sagan
Cirka 15 år efter Frank Herberts bortgång började hans son Brian Herbert – tillsammans med vapendragaren Kevin J. Andersson – skriva egna Dune-böcker. Många ser dem lite som fan fiction, och visst det kan man väl förstå. Tjugo böcker har det blivit och fler lär det bli. Den jag läser nu heter “Sisterhood of Dune” och ligger som grund för Max-serien Dune: Prophecy, som har premiär i november.
Jag kan inte ge ett fullt utlåtande ännu, men jag tycker ändå att de gör ett väldigt bra jobb med att fånga Dune-världen och Frank Herberts unika touch. Det är välskrivet och underhållande, men kanske inte samma sak.
Historien utspelas cirka 10 000 år före Dune-filmerna och fokuserar en hel del på etablerandet av Bene Gesserit. Jag ser fram emot att läsa vidare och att se serien.
