En av de bästa sakerna med att bli pappa är som bekant de oändliga möjligheterna man har att lura i sitt barn att man är ett geni. Barn tror ju liksom på vad skit som helst.
När jag var liten var jag under flera år övertygad om att det var min pappa som hade kommit på idén att skiva gurka med en osthyvel. Jag tyckte att det var fullständigt briljant. Jag skröt om det på dagis. En gång någonstans i 6-årsåldern hamnade jag i slagsmål med min granne för att han hävdade att hans pappa kommit på det först. När jag senare var hemma hos en annan kompis som bodde i en annan stad, och såg hans pappa skiva gurka med osthyvel på exakt det sätt som min pappa brukade göra, så slog det mig inte för ett ögonblick att den här upptäckten kanske ändå inte var helt unik för min familj.
Det enda jag tänkte var istället: ”Shit…det har spridit sig!”
Jag hann en bra bit in i lågstadiet innan sanningen till sist gick upp för mig. Och då var det ändå några år kvar tills jag insåg att min pappa faktiskt inte heller var upphovsmannen till ”…som flickan sa”-skämtet. Det var minst sagt en omtumlande period av mitt liv.
Nu sitter jag här och tittar på min egen son och funderar över vilka genialiska idéer han kommer växa upp övertygad om att hans farsa har hittat på.
Än så länge tror jag att öppna öl med en snusdosa ligger bäst till.
Och att jag kan ändra ikonstorlek på mitt skrivbord med hjälp av magi.
