Att vara skådespelare kan verka oerhört glassigt. Du har någon som berättar vad du ska göra och säga precis hela tiden, du slussas runt och tas om hand, sminkas och putsas och dessutom får du väldigt bra betalt under tiden. Du behöver inte ens stå vid garderoben och våndas på morgonen för det är någon annan som bestämmer vad du ska ha på dig, när du ska byta om och som tvättar kläderna åt dig när du är färdig.
Det låter inte så dumt, eller hur? Så nu är det du som söker in till närmsta folkhögskola, börjar med improvisationsteater och påbörjar resan mot att bli nästa filmstjärna. Håll bara alla tummar du har för att du aldrig hamnar i en produktion som de på den här listan.
Deliverance
Om din bild av skådespelaryrket var precis så som jag beskrev i början av den här texten är Deliverance ett bra kvitto på att skenet kan bedra. John Boormans film fick titeln Den sista färden i Sverige och det var nära på att en väldigt passande titel för flera av skådespelarna som mycket väl hade kunnat få sätta livet till under inspelningen. Regissören envisades med att alla i ensemblen skulle göra sina egna stunts och det faktum att filmen innehöll både forsränning i kanot och bergsklättring fick honom inte på andra tankar.
Filmens stjärna Burt Reynolds slog runt i kanoten ner för ett vattenfall och bröt svanskotan medan Jon Voight tvingades spela in bergsklättringen utan vare sig sele, rep eller förankring. Kanske var det också därför som Boorman var orubblig i sin övertygelse att alla scener måste filmas i kronologisk ordning utifall att någon av skådespelarna skulle dö. Förutom att se till att ensemblen riskerade livet hann regissören även med att hamna i slagsmål med manusförfattaren James Dickey.
Monos
När regissören Alejandro Landes sjösatte krigsdramat Monos bestämde han att den skulle filmas precis där den skulle utspela sig, det vill säga i nationalparken Chingaza uppe i de colombianska Anderna och runt floden Samaná Norte.
Ingen annan produktion hade tidigare förlagt filmandet i de här två områdena på grund av de tuffa förhållandena som råder där men Landes hade en tydlig vision. Den visionen gjorde dock att själva inspelningen blev en fruktansvärd upplevelse för alla inblandade. Det var inte bara dagliga skyfall och brist på elektricitet utan det saknades också tillgång till rinnande vatten. Kyld mat var inte att tala om och skådespelarna och resten av produktionen behövde dessutom ransonera den mat som faktiskt fanns.
Resultatet blev allvarlig utmattning, sjukhusvistelser och hunger. Landes sa i efterhand att filmen hade tagit ut sin rätt hos alla inblandade och att det nog inte fanns en enda person i produktionen, varken framför eller bakom kameran som inte tappade det och grät någon gång. Själv vaknade han upp en dag och märkte att han inte kunde röra sig vilket gjorde att han fick läggas på en bår och bäras till ett lokalt sjukhus där han fick läggas in. Anledningen hade varit just matransonerna som hade gjort hans kropp så utmattad att den helt enkelt stängde ner.
Suicide Squad
Är du ett stort fan av Marvel-universumet? Kanske uppskattar du verkligen en ny DC-film? I så fall kan jag lova att jag vet något om dig som du aldrig berättat för mig. Ja, precis, du som läser. Känns det läskigt att jag kan se in i ditt inre från andra sidan skärmen? Okej, här kommer det. Din favoritfilm genom alla tider är inte Suicide Squad. Kolla! Magi!
Den här styggelsen var egentligen dödsdömd redan från början. Regissören David Ayer tog sig an projektet under rejäl tidspress eftersom studion gått ut med releasedatum för filmen redan innan den började filmas. Han gjorde en film med en ganska mörk ton vilket Warner Bros inte accepterade, de ville att den skulle vara roligare och mer lättsam. Kanske för att distansera sig från den mörkare Batman v Superman som inte alls hade levt upp till studions förväntningar. För att lösa det här dilemmat anlitades ett gäng olika klippare som slaktade filmen på klippbordet. Man klippte och klistrade, spelade in omtagningar av scener för att få in lite “höhö”-iga kommentarer här och var och resultatet blev riktigt, riktigt dåligt.
Don’t Breathe
I skräckfilmspodden Midnattsmingel har vi ofta pratat om ett inneboende problem i skräckfilmsgenren, nämligen att karaktärerna på skärmen reagerar på de mest fruktansvärda händelser på ett allt för avslappnat och blasé sätt. Framförallt i filmer med lite lägre budget och inte så hög svansföring blir det uppenbart att genuin fruktan och panik är svåra att spela.
Fede Álvarez hittade dock ett sätt att komma åt det här problemet under arbetet med sin film Don’t breathe från 2016. Något som visserligen gjorde att några av skådespelarna vägrade komma tillbaka för uppföljaren och som skapade mer eller mindre offentliga bråk på sociala medier men man kan inte göra en skräckfilm utan att knäcka några ägg som det heter.
Álvarez var övertygad om att man inte kunde låta skådespelarna i en skräckfilm vaggas in i för mycket trygghet om man skulle lyckas göra scener med genuina känslor. De får inte vara för avslappnade eller för bekväma och hur åstadkommer man då det? Till exempel kan man förbereda en scen, gå igenom den med skådespelarna och berätta att när du öppnar den här dörren kommer mördaren hoppa fram och då gör du si eller så. Sen får man alla på plats, sätter sig i stolen, ropar “tagning” och precis innan skådespelaren når fram till dörren hoppar mördaren ut bakom dem istället.
På detta sättet tyckte Álvarez att han fick äkta reaktioner från sina karaktärer och han brydde sig inte nämnvärt om att de skrek åt honom, skällde ut honom, blev psykiskt nedbrutna eller inte ville jobba med honom igen. Allt för konsten.
Twilight Zone: The Movie
Det finns filmproduktioner som gått smärtfritt och smidigt, det finns de som gått sådär, de som gått rent åt pipsvängen och sen finns det Twilight Zone: The Movie. Filmen är en antologi med fyra berättelser från fyra olika regissörer. Tre av dem flöt på finfint men den fjärde saknar motstycke när det kommer till katastrofala produktioner. John Landis segment Time out handlar om en man som åker tillbaka i tiden till Vietnamkriget och skyddar två vietnamesiska barn från de amerikanska soldaterna.
Barnen i fråga var sex och sju år gamla och man betalade deras föräldrar svart för att kunna kringgå de lagar som reglerade barnarbete i filmindustrin. På så sätt kunde man inte bara låta barnen arbeta väldigt långa dagar utan även sent på kvällar och vid scener som innehöll farliga stunt.
En sådan scen var då tidsresenären, som spelades av Vic Morrow, skulle bära de två barnen ut från en övergiven by och över en liten flod medan de blev förföljda av en amerikansk helikopter. Helikoptern som flögs av Vietnamveteranen Dorcey Wingo skulle hovra i närheten av en sorts kanon som används för specialeffekter inom filmbranschen, en så kallad mortar effect. Kanonen använder tryckluft för att slunga iväg jord, lera, glas eller vad som nu behöver slungas iväg för att åstadkomma en explosionsartad effekt.
Kanonen detonerade dock i förtid när helikopterns stjärt befann sig ovanför den. Det gjorde att rotorbladen på stjärten lossnade och helikoptern störtade rakt mot Morrow och de två barnen. Både Morrow och ett av barnen halshöggs av rotorbladen och det andra barnet krossades under den störtande helikoptern. De tre dödsfallen startade en rättslig process som varade nästan ett årtionde och fick skådespelarnas fackliga organisation Screen Actors Guild att arbeta fram nya riktlinjer för säkerhet och skadeprevention vid alla typer av filminspelningar.
