Om några dagar återförenas Kent på scen efter nästan nio års frånvaro. En enda intervju har sångaren Jocke Berg gett och det var ett två timmar långt samtal i podden Back to the Music With Ingrid. Intervjun skedde på engelska och vi har översatt några av höjdpunkterna. Om trogna fans noterar en nyansskillnad i Jockes sätt att uttrycka sig vet ni alltså vad det beror på.
Om det engelska experimentet
Kent släppte albumen Isola och Hagnesta Hill på engelska, med ambitionen att slå igenom internationellt. I intervjun berättar Jocke Berg dels att albumen faktiskt ursprungligen skrevs på engelska, för att sedan översättas till svenska. En process låtskrivaren beskriver som ”en mardröm”.
Han berättar även om att Kent i samband med det spelade 30-40 gig på engelska i Storbritannien.
– Det var bara svenskar i publiken. Det bor så många svenskar särskilt i London där vi spelade mycket. Så inga britter kunde få biljetter. De sålde slut till utbytesstudenter och au pairer.
Om pojkbandsinvasionen
Jocke beskriver att mellan 1998 och 2001 var bandmedlemmarna hemma totalt 5-6 veckor, mellan intensivt turnerande. Han berättar vidare om en förändring i branschen runt den perioden.
– Det var ett stort skifte i musikindustrin som vi kände av. Alla pojkbanden dök upp och rockgrejen försvann. Det känns som att det peakade med Oasis och Radiohead och all de banden. Och grungebanden innan dem. Sedan dog rocken, i stort sett. Vi kände att vi inte längre gjorde det coolaste inom musik. Ett par år var indierock det coolaste du kunde göra och plötsligt var vi på efterkälken.
Om den otippade bakgrunden till återföreningen
I intervjun berättar Jocke om Eskilstunas digitala Kentpromenads något oväntade roll i bandets återförening. Inför arbetet med den träffades nämligen bandet för att prata om sina tidiga år i hemstaden.
– Vi bestämde oss för att sätta oss ner för att prata om de åren, replokalen vi hade. Det var så roligt, för ingen av oss kom ihåg rätt. Det var ett stort pussel. Sedan hittade vi några demos med gamla låtar som vi glömt och det var inte bra, men inte dåligt. Du kunde se att det fanns något där. Det var så kul. Jag kände fortfarande mycket värme för bandet, men jag hade bara inte tänkt på det på flera år.
Om de negativa reaktionerna på comebacken
– Några är riktigt förbannade. Jag tror att de är upprörda för att det var ett underförstått löfte att vi aldrig skulle göra det igen. Men vi gav aldrig riktigt ett löfte.
Om att repa med bandet igen
– Bortsett från första veckan som var en mix av panik och aggression, så var resten av de första repen väldigt roliga. Inte bara bandet utan många av dem vi jobbat med i många år var där. Det var en stor familj du glömt att du hade och det är så mycket som kommer upp som är så kul och hjärtvärmande. ”Okej, jag hör hemma här. Det här är mitt folk.”
Läs även: I studion med Kent på franska Rivieran
