Måndag kväll.
Min fru: (Stiger in i vardagsrummet, tittar på mig och Nicholas) Vad gör du?
Jag: Jag tittar på fotboll med Nicholas.
Min fru: Ja, det ser jag väl. Men det där är väl inte Manchester United?
Jag: Nej. Det är Manchester City.
Min fru: Hatar inte du dem?
Jag: Jo.
Min fru: Så varför sitter du här och skriker när de gör mål då?
Jag: Det är en del av min plan.
Min fru: (Uttalar ordet ”plan” lite så som man kanske skulle uttala ordet ”rymdapa” om någon precis hade sagt ”det är lugnt, jag kan laga bilen med hjälp av min rymdapa”) En del av din…plan?
Jag: Ja.
Min fru: Och exakt vad består den här…planen…av?
Jag: Alltså, jag tänker så här: Nästan alla män håller på ett annat fotbollslag än sina pappor. Det är en rebellgrej när vi är små, att vi alltid ska hålla på den värsta tänkbara konkurrenten. Om farsan håller på Tottenham, så håller vi på Arsenal. Om farsan håller på Inter, så håller vi på Milan. Om farsan håller på…
Min fru: (Nickar irriterat) Jag fattar. Tack.
Jag: Exakt! Och då tänker jag att om vi medan Nicholas är liten kollar asmycket på Manchester City, och jublar varje gång de gör mål, då kommer han istället växa upp och hålla på deras största konkurrent: United! Mitt lag!
(Tystnad)
Jag: Genialt! Eller hur?
Min fru: Du har aldrig funderat över att Nicholas kanske inte ens komma vara intresserad av fotboll över huvud taget?
(Tystnad)
Jag: Du menar som att han skulle börja hålla på…Liverpool?
(Tystnad)
Min fru: (Skakar på huvudet, lämnar rummet muttrandes) Det här kommer bli en lång barndom…
