(Champions League-final. Min fru stiger in i rummet precis när Barcelona gör 2-1)
Min fru: Oj! Nu gjorde de mål!
(Tystnad)
Min fru: Det där är Barcelona va?
(Tystnad)
Min fru: Vad glada de ser ut!
(Tystnad)
Min fru: Men du hejar väl på de där andra? Gör du inte det? De där Manchester?
(Tystnad)
Min fru: Eller, förlåt. Du ”hejar” inte, jag vet. Det är ”bara barn som hejar”, jag vet jag vet. (Övertydliga luftcitationstecken med fingrarna) Men du ”håller på” Manchester va?
(Tystnad)
Min fru: Jag fattar inte. Jag tyckte att du sa att de skulle ”köra över Barcelona”?
(Tystnad)
Min fru: Det där längst upp till vänster…betyder inte det att Barcelona leder med 2-1?
(Tystnad)
Min fru: Jag fattar inte. Jag förstod det som att vi tvunget skulle titta på det här eftersom du var bombsäker på att de där Manchester skulle vinna.
(Tystnad)
Min fru: Är det meningen att Manchester typ aldrig ska ha bollen?
(Tystnad)
Min fru: Är du sur?
(Tystnad)
Min fru: Alltså. Jag fattar faktiskt inte varför det var så himla viktigt att titta på det här om det ändå bara gör dig arg!
(Lång tystnad)
Min fru: Oj! Nu gjorde Barcelona mål igen va?
