Ni får ursäkta helgens totala radiotystnad. Men jag hade dåligt med tid att blogga eftersom min frus svärföräldrar var i stan på besök.
Eftersom de händelsevis även är mina föräldrar var min närvaro så att säga förväntad. Inte för att de nu körde bil i fem timmar och fyrtiotvå minuter (farsan har ett tidtagarur på instrumentbrädan, han är den typen av man som ser toalettpauser lite som ett däckbyte i Formel 1) för att träffa mig, givetvis. De var här för att träffa sitt barnbarn.
Om ni vevar introscenen i Lejonkungen mentalt ett par hundra gånger så har ni en rätt klockren sammanfattning av de senaste 72 timmarna i mitt liv.