Vad tror du om Sveriges OS-chanser i år?
– Jag tycker de är goda. Favoriterna är Kanada enligt mig, om du bara tittar på pappret men i en så här kort turnering blir det ofta de små detaljerna i ett lagbygge som avgör. Hur väl man snackat ihop sig, om alla hittar sina roller snabbt. Många kommer från olika håll med olika spelsystem och coacher och det gäller att komma samman som grupp otroligt fort med få träningar. Men jag tycker att med det laget Sverige har kan de vinna.
Vilka ser du helst att vi möter i final?
– Drömfinalen hade varit Sverige-Kanada. Allt måste stämma, du kan ha någon dålig match men den kan såklart inte vara i slutspelet. Ibland kan det faktiskt vara bra att ha en lite sämre start och verkligen kunna prata igenom saker som inte funkat. Och så ökar man längs med turneringen.
När du kommenterar riktigt viktiga matcher, känner du någonsin lite PTSD från din egen tid som spelare?
– Nej det är mer känslan att man vill vara där, man vill vara på isen. Ibland när jag jobbar på tv-sidan under slutspel får jag tillbaka tankar och känslor från när jag själv spelade. Första året efter att jag lagt av var lite konstigt, men nu har jag lite mer distans. Man unnar ju alla spelare att få möjligheten att spela ett OS, det är fantastiskt på så många sätt. Många av de bästa spelarna i NHL har inte haft den chansen, så det ska bli kul att se de bästa på plats.
Hur ofta händer det att du vill ge dig ut på isen. Typ ”Det där hade jag gjort bättre själv”?
– Jag vet inte om jag tänker att jag tänker att jag gjort det bättre själv, men däremot kan man önska att man fortfarande kunde spela. Pressen och adrenalinet – känslorna man kände inför stora matcher på fullsatt arena. Allt ställs på sin spets. Det har jag inte riktigt i min vardag idag. Ibland under karriären tyckte jag att det var ångestladdat, men i efterhand har jag insett att jag verkligen tyckte om det. Det fick mig att känna mig levande. Det kan jag sakna. Det är en stor press men det är något fint i det också.
Sedan du slutade din hockeykarriär måste en del tid ha frigjorts. Vad gör du nu som du aldrig kunde göra som aktiv spelare?
– Jag reser mycket mer med familj och vänner under året. Skidsemestrar, solsemestrar, jag hälsar på kompisar under helgerna. Sådant gjorde man aldrig förr. Då hade jag sommaren till det och sedan när säsongen började var schemat rätt inlåst fram till maj, juni de bra åren. Så friheten att kunna välja är den största skillnaden. Sedan är jag ganska upptagen med olika projekt, jag jobbar med MSG, TNT, några projekt i Sverige. Jag får tiden att gå, men det är en bra balans mellan jobb och det privata.
Det går ju väldigt bra för Fröunda nu. Hur hade de klarat sig i NHL?
– På stor rink? Ibland när nordamerikaner kommer till stor rink reagerar de så ”Wow vad mycket åka det är”. I NHL, på liten rink, handlar det mycket mer om att du kommer rätt i olika situationer. Du kan forchecka på ett helt annat sätt, det är svårare på stor rink. Så det beror såklart på vilka de möter, men det hade nog varit en bra match i alla fall. Frölunda går ju som tåget.
Finns det några minnen från NHL-tiden som sticker ut lite extra?
– Allt är en stor dimma. Första matchen kommer jag ihåg såklart, vinsten hemma. Eftersom minnet är kort minns jag ju slutet också, inte minst när de hängde upp tröjan i taket i Madison Square Garden. Att få dela den stunden med så många människor som betytt så mycket för mig under så många år var fantastiskt.
Du har ju varit Head & Shoulders ansikte utåt i 14 år. Blir det 14 år till?
– Haha! Nej det tror jag inte. Det har varit en rolig relation att ha och vi har försökt vara kreativa under många år på olika sätt. Sedan får vi se vad som händer, men 14 år till blir det inte.
Jag förstår. Då håller vi tummarna för Sverige-Kanada i final.
– Jag tror att det hade varit hockeygodis alltså. Kanada har ju ett väldigt spännande lag, om man tittar på spelarna som kommer nu. Stora frågan för dem blir vem de ställer i mål, så jag hoppas Sverige får övertag på den posten.
