Artikeln publicerades ursprungligen i Café nummer 4, 2012.
Från Rolling Stones dekadenta tillvaro i Villefrance-sur-Mer till David Bowies kreativa pånyttfödelse i Berlin – rockstjärnor har i alla tider älskat att gå i exil.
När Kent i november 2011 – efter att under hösten repat in sina nya låtar – valde att lämna landet föll valet på Frankrike. Närmare bestämt Studios la Fabrique, en före detta lantgård från sekelskiftet, vid Rivieran. Belägen i Saint Rémy de Provence (hemort för Nostradamus och även platsen där Vincent van Gogh valde att lägga in sig på behandlingshem) bjuder gården på mer än en modern inspelningsstudio. Känn bara på detta: 12 rum, en park, en pool, åsnor, hela 200 000 vinylskivor, 30 000 filmer och tusentals böcker.
En lång väg från bandets studio i Älvsjö, den famösa Psykbunkern.
”Vi ville göra en samling sånger där bara de bästa melodierna platsade. Stolt, hoppfullt och befriat (nåja, nästan) från självömkan. Vi ville återigen använda oss av den enhet vi är när vi spelar magiska låtar tillsammans i ett rum. Ni kommer älska det!” skrev bandet på sin sajt vid hemkomsten.
Den 20 april släpps det efterlängtade slutresultatet: Jag är inte rädd för mörkret. Redan nu kan Café, som första tidning, visa exklusiva bilder från inspelningen. Dessutom berättar bandmedlemmarna själva om albumet och tiden i Frankrike.
Jocke Berg berättar:
”Vi ville gärna få er att tro på gåspennor och den gudomliga inspirationen. Men när man skrivit nåt som man tycker om tänker man snarare ’Satan, där hade jag tur.’ Och det är inte falsk blygsamhet. Det bästa med att spela i ett bra band är de där gångerna då summan blir enormt mycket större än delarna och man för sitt liv inte kan begripa hur det gick till. Man bara sitter där med jordens gåshud och ler som en idiot i ett fåfängt hopp om att varje låt/tagning ska bjuda på en ny oväntad high. Men gitarren på bilden är magisk. En Martin 000-42. Vilken klang!”
Jocke Berg berättar:
”Man kan lätt förledas att tro att skivinspelningar är stora, viktiga projekt som utförs av allvarsamma människor med pannan i djupa veck. Problemlösningar och världshavsstora känslor. Vi som spelar in musik och de som säljer den åt oss vill gärna få er att tro på det. Det är givetvis inte sant. Skivinspelningar är mest fyllda av förvirring, vinflaskor, lösa skisser, oplanerade infall, många skratt, miljarder axelryckningar och jag-har-ingen-aning-kommentarer. När nåt blir riktigt bra beror det mest på ren tur och lyckade misstag. Och på att man inte lyckas förstöra den eventuella känsla man fångat med sextusen meningslösa pålägg. För övrigt har jag ingen aning om vad Markus tänker på här. Troligen läser han en text som jag precis panikat ihop.”
Markus Mustonen berättar:
Man tar seden dit man kommer. Franskt nattsudd på mycket hög nivå.”
Martin Sköld berättar:
”’När jag fyllde 40 år gav jag mig denna i present. Det är en Moog Voyager. Styrkan i denna maskin ligger inte i att den sänder ut laserstrålar som man kan tro här på bilden. Den kan få marken att skaka.”
Sami Sirviö berättar:
”Efter 20 år bakom basen upptäckte Martin maraccas. Dagarna i ända gick han runt och rasslade samtidigt som han sjöng ’Dojdodooa!’”
