Min fru: Meh! Rör inte den där då!
Jag: Men jag skulle ju bara ta upp den till Nicholas…
Min fru: Är du galen eller? Du är ju SJUK!
Jag: Jaha. Förlåt då.
Min fru: (Vevar upprört med armarna) Men rör inte BORDET nu då med alla dina bakterier!
Jag: Nämen ursäkta då. Så himla mycket. Att jag finns.
Min fru: Det är okej. Men försökt att inte…röra så mycket grejer bara.
Jag: (Sätter mig i soffan)
Min fru: (Tittar skeptiskt på mig)
Jag: Låt mig gissa: Du vill inte att jag ska sitta här? För då kommer jag smitta Nicholas med min dödliga sjukdom?
Min fru: (Himlar med ögonen) Men nu är du ju faktiskt bara löjlig.
(Tystnad)
Min fru: …men okej, det hade varit bra om du kanske kunde sitta någon annanstans.
Jag: Det här är vårt vardagsrum!!!
Min fru: Ja. Och det hade varit bra om du inte var härinne nu när Nicholas är härinne. Du kanske kan sitta i köket så länge?
Jag: Men jag är för fan inte radioaktiv!
Min fru: Nähä! Men du är S-J-U-K!!!
(Tystnad. Jag reser mig och lämnar rummet.)
Jag: Jag är apan i Outbreak, det är vad jag är.
Min fru: Men älskling då, vad är det nu?
Jag: Va?
Min fru: Va?
Jag: Du sa väl något?
Min fru: Va? Nej, det gjorde jag inte.
Jag: Jo, du sa ”älskling…”
Min fru: (Med fullkomligt uttryckslös blick) Jaha. Ja. Jag pratade med Nicholas.
(Tystnad)
Jag: Jaha. Ja det förstås. Fånigt av mig att tro att du sa det till mig förstås.
Min fru: Va?
Jag: Äh. Inget…
Min fru: (Skakar uppgivet på huvudet) Du är så himla konstig ibland alltså.
Jag: Ja. Man blir kanske det när man får ebola.
