Den lokala hyrfilmsbutiken i området där min familj och jag bor hyr numera ut sina filmer på veckobasis. Det är förstås oerhört väl genomtänkt, eftersom den primära kundgruppen för hyrfilm i det nya årtusendet främst är småbarnsföräldrar (eftersom det enligt alla tillgängliga undersökningar är den enda kundgruppen som återstår som finner det mindre mödosamt att gå 200 meter till en butik och hyra något för 40 spänn än att ägna sex och en halv timme åt att hitta en Pirate Bay-fil vars innehåll ser ut som om en kille med starr har filmat filmen med sin mobilkamera ståendes i en isvak), och en vecka är ju som bekant ganska exakt så lång tid som det tar för småbarnsföräldrar att se en film. Eftersom människans förmåga att efter fortplantningen kunna hålla koncentrationsnivån på rörliga bilder efter att avkomman somnat utan att själv somna är biologiskt förprogrammerad att vara densamma som mängden tid tv-shop hävdar att du behöver träna per dygn för att se ut som Heidi Klum.
Hur som helst.
Min fru och jag betade under påsken av filmen In time. Vilket ironiskt nog är en film om en kille som vid alla väsentliga tillfällen alltid kommer för sent. Spelad av Justin Timberlake. (Som ren kuriosa kan nämnas att just den här rollprestationen är den som slutligen cementerar det faktum att Justin Timberlake ser ut exakt som Julia Roberts när hon gråter när han gråter.)
Själv ramhandlingen för filmen är följande: Någonstans i framtiden där alla pratar engelska är tid den enda gångbara valutan. En bussbiljett kostar en timme. En bil kostar femtio år. En kopp kaffe kostar några minuter. (Om man inte köper den på Arlanda, då jag förutsätter att den kostar den genomsnittliga livstiden av en schäferhund.) Alla invånare är genetiskt modifierade att bara leva till 25 års ålder, varefter en klocka på deras arm börjar ticka ner från ett år. Vilket innebär att alla i In times framtidssamhälle alltid ser ut att vara 25 år gamla, oavsett om de är din dotter eller din fru. Lite som Hulk Hogan har det just nu, alltså.
De rikaste i samhället har tusentals år på sina klockor och lever för evigt, de fattigaste skramlar ihop minuter och sekunder för att överleva dagen i getton där en försenad tunnelbana kan innebära döden för den som väntar. (Det framgår inte om SJ:s elektroniska tavlor räknas som någon form av ondskefullt practical joke här, eller om McDonald’s uppfattning om ”klar om en minut” gäller som någon slags separat flytande valuta, men det får man väl nästan förutsätta, något som i alla fall ligger utom allt tvivel är ju att det måste bli ett JÄVLA liv på folk på Twitter varenda år när sommartiden kickar in.) Det öppnar förstås för organiserad tidsbaserad kriminalitet, där ligor kallade ”minute men” ränner runt och rånar folk på deras livstid (inte helt olikt hur min vän och kontorskollega N brukar beskriva sin upplevelse av att höra mig berätta om fotboll). För att upprätthålla lag och ordning finns förstås också en obehagligt maktfullkomlig polismyndighet, kallad ”timekeepers” (min besvikelse över att det i svensk översättning INTE blir ”tidelagarna” håller, vilket jag förstås inte behöver förklara för er, rent demoniska proportioner). Alla timekeepers har höftlånga svarta skinnjackor, eftersom det klädesplagget som alla som sett något dystopiskt science fiction-drama någonsin vet blir obligatorisk cool snubbe-uniform från år 2020 och sedan fortsätter vara det i all evighet. (Jag är ingen sci fi-expert på något sätt, men jag har genom åren slutit mig till att det förmodligen är därför man aldrig ser någon dricka mjölk i filmer om framtiden eftersom alla kor uppenbart måste vara slut.)
I alla fall.
Någonstans halvvägs in i filmen (för tre-fyra dagar sedan, alltså) började min fru och jag diskutera värdet av just tid som valuta. Själva konceptet väcker ju så att säga en del direkta frågor. Är tråkiga människor det här samhällets motsvarighet till snåljåpar, eftersom tiden går fortare när man har roligt? Är flygresor genom tidszoner den nya ekobrottsligheten? Om någon frågar dig vad klockan är, och du säger ”kvart i” för att du tycker att det låter lite nördigt att säga ”arton och en halv minut i”, klassas det som mordförsök då? Kan man gå in på ett Apotek och köpa tid som läker alla sår, eller tid som faktiskt väntar på någon? Serverar barerna tidvatten?
Eller. Ja.
Det var väl mest jag som diskuterade. Och min fru som sa till mig att hålla käften.
Men igår kväll, när vi slutligen sett färdigt filmen, började vi i alla fall gemensamt utvärdera våra respektive överlevnadsmöjligheter i just det här framtidssamhället. Min fru hävdade ganska omedelbart att jag hade dött av hjärtinfarkt direkt på min 25-årsdag eftersom alla i In time har sjukt bråttom överallt hela tiden, och det enda som överglänser mitt hat för att springa själv är som bekant människor som springer runtomkring mig. (Om de inte springer efter en boll, givetvis, men det begriper ju alla förnuftiga människor.) Dessutom påpekade hon att jag åtminstone två gånger varje dag frågar henne om hon har sett min klocka (den ligger i regel på kontoret, i skåpet på gymmet, under golvmattan i bilen, eller på disken på kvarterets pizzeria, jag gillar inte att känna mig stressad när jag äter kebab, lång historia) vilket ju inte direkt är högoptimerade överlevnadsegenskaper för en värld där man inte spelar med övertidsminuter.
Jag framhöll i gengäld att min fru, vars enda religion mig veterligen är sen-buddhismen, inte varit i tid till en middag sedan konceptet att människor samlas för att äta tillsammans uppfanns. ”I en värld där tid är valuta hade tidsoptimister som du dött framför sminkspegeln”, sa jag.
Då tittade min fru länge på mig. Skakade på huvudet. Och svarade: ”Med tanke på att det är jag som alltid står i badrummet och du som alltid står i hallen och svär och svettas så är det ju knappast jag som är tidsoptimist, det är ju du”.
Och det var då jag insåg att i In time-samhället hade min fru förmodligen kommit exakt i tid till alla middagar. Precis som vanligt. Det är jag som hade dött, sittandes i bilen, medan jag precis som vanligt cirkulerade på någon jävla bakgata och försökte lista ut hur den satans datumparkeringen fungerade.
Jag ger därför min fru ett överstruket F av FFFFF möjliga.
Men filmen var helt okej.
