Jag inser så här på fredagsförmiddagen att min rapport från inskolningen på förskolan har haltat en del under senare hälften av veckan. Mina ursäkter för detta. Så:
Förskolepersonalen skrattade ganska länge när jag berättade att jag hade en blogg. Jag tror att de skrattade med mig. Min fru lutar mer åt det där ”åt”. I övrigt har det mesta gått bra. Sovstunden var förstås lite stökig. Och med ”stökig” menar jag att min och min sons hörna av sovstundsrummet såg ut som om en björn och en gorilla hade börjat bråka med varandra på fyllan inne i en affär som säljer mjukisdjur och plastspisar. De andra föräldrarna verkade inte riktigt ha samma problem. En av dem, I shit you not, gick bara in i sovstundsrummet, la sitt barn på en madrass och sa ”sov!”. Och då SOMNADE ungen. Fattar ni? Som Joe Labero.
När jag hade bodyslammat min son för ungefär tionde gången ner i hans madrass och han lik förbannat studsade upp och rusade mot dörren som en miniatyrversion av Ioan Ursuţ föreslog personalen att jag skulle försöka lägga mig ner på madrassen bredvid honom och blunda. För att föregå med gott exempel. Tyvärr lider ju jag av en avslappningsdefekt som gör att jag oavsett omständigheter och omgivning inte kan lägga mig ner på en plan yta någonstans utan att somna på mindre än 15 sekunder (min fru brukar beskriva upplevelsen av att dela sovrum med mig som ”att försöka hålla sig undan en elefant som precis blivit skjuten med bedövningspil”), och sedan i stort sett behöver få stryk för att vakna, så vi kan väl sammanfatta den idén med att det så att säga inte slutade jättebra. Men till slut slocknade ungen i alla fall i en av förskolelärarnas knä av ren utmattning, och då föreslog resten av personalen att jag kunde ”gå en promenad, eller så”.
När barnen väl vaknade såg i alla fall min son med ömsom list och ömsom små, små hockeytacklingar till att placera sig längst fram i buffékön för lunchen.
Han är ju trots allt en Backman, liksom.
