Hon drog samvetskortet.
”Innan soluppgången är han din son”.
Jävligt orättvist.
Hon vet mycket väl att jag hör ”Mufasa” och genast stiger upp för att försvara flocken och inte inser förrän jag sitter i soffan och klockan är jävla 05.25 att det är hon som har somnat om och att det är jag som sitter här och tittar på ett animerat får som springer runt och kastar färg på sig själv på Barnkanalen.
Igen.
Förbanne dig, popkulturell referensram. Förbanne dig åt helvete.
