Telefonsamtal med min mamma.
Mamma: Så när kommer ni fram?
Jag: Jag vet inte. Beror på trafiken. Sex-sju kanske.
(Tystnad)
Mamma: Vi äter middag sex.
Jag: (En smula ironiskt) Nä-HÄ???
Mamma: (Inte ironiskt) Vad menar du med det?
Jag: Jag menar bara att du och pappa har varit gifta i 35 år, och under den tiden tror jag inte att du och pappa någonsin har ätit middag vid någon annan tid än exakt klockan sex.
Mamma: (Helt oförstående) Ja?
Jag: Nänänä…inget.
Mamma: Så, kommer ni vara här till sex?
Jag: Men alltså jag vet inte mamma. Vi kan vara där sex, men vi kan fastna i trafiken och vara där klockan åtta också liksom.
(Tystnad)
Mamma: (Mycket bestämt) Vi kan faktiskt inte äta middag klockan åtta Fredrik.
Jag: Nämen det VET jag väl! Men jag kan inte lova en tid, det är allt jag säger.
(Tystnad. Pappas röst i bakgrunden.)
Mamma: Din pappa undrar vilken väg du kör.
Jag: (Suckar) Den vanliga vägen.
Mamma: Han undrar varför du inte kör hans genväg.
Jag: För att den är sjukt krånglig. Så jag kör bara på GPS:en.
(Pappas röst i bakgrunden)
Mamma: (Ropar åt pappa) Ja, han säger att han kör med GPS. Och den vet inte när de kommer fram!
Jag: Herregud.
Mamma: Din pappa säger att om du hade kört hans genväg så hade ni varit här till sex.
Jag: Jamen nu kommer vi inte det!
Mamma: Nähä. Så vi ska börja äta då?
Jag: Ja, absolut. Om vi inte har kommit så tycker jag att ni ska börja äta.
Mamma: (Lite tveksamt) Då får jag värma mat tills ni kommer.
Jag: Absolut. Det blir jättebra.
Mamma: När tror du att ni kommer då?
Jag: Men jag VET ju inte!
Mamma: (Lite förnärmat) Nähä. Men jag måste ju veta när jag ska värma maten.
Jag: Men vi kan ju komma när som helst! Vi kanske är där KLOCKAN SEX! Då BEHÖVER du ju inte värma maten!
(Tystnad)
Mamma: Så du tror att ni kommer till sex alltså?
Jag: Mamma. Seriöst nu. Vi kan komma sex. Vi kan komma kvart över sex. Vi kan komma klockan åtta. Det är svårt att säga.
Mamma: (Suckar djupt, sådär som mammor gör när de tycker att man är lite dum i huvudet) Om ni kommer kvart över sex så sitter vi och äter.
Jag: Jag veeet!
Mamma: (Blir lite kort i tonen) Du behöver inte bli kort i tonen!
Jag: Okej, okej, okej. Men du behöver inte värma maten då. Vi kan fixa det när vi kommer.
Mamma: (Mycket bestämt) Ni kan inte äta kall mat Fredrik!
(Tystnad)
Jag: Okejokejokej. Men jag ringer när vi börjar närma oss då, så kan du börja värma maten då. (Djupt sammanbitet andetag) Bliiir. Deeet. Braaa?
(Tystnad)
Mamma: (Minst lika djupt andetag, och ungefär dubbelt så sammanbitet) Och nääär. Ungefääär. Tror du att det bliiir. Då?
