Samtal med god vän till fru.
God vän: Jaha, så vad har ni gjort i helgen då?
Fru: Vi har mest varit hemma. Vi hade ju min släkt på besök igår så det har ju tagit upp den mesta tiden.
God vän: Åh. Är det liksom hela racet då med massa iransk mat och sådär?
Fru: Ja.
God vän: Pratar ni svenska med varandra då, eller det blir mest persiska?
Fru: Det är väl olika, tror jag. Men när hela släkten samlas sådär så blir det väl mest persiska.
God vän: (Tittar på vår son) Och du då, lilla gubben, har du lärt dig persiska?
Fru: Han hör ju det ganska mycket från mina föräldrar, så han förstår det i stort sett lika bra som svenska.
God vän: (Nickar. Tittar på mig.) Hur funkar det för dig då? Har du lärt dig persiska än?
Jag: (Harklar mig) Jag…har snappat upp det viktigaste.
God vän: Det viktigaste?
Fru: Han kan namnet på alla persiska maträtter som han gillar.
Jag: Jag tycker att man ska börja med de delar av språket som man kommer ha störst användning av.
Fru: (Rycker på axlarna, tittar på god vän) Jag måste faktiskt erkänna att Fredriks aptit underlättade integreringen in i min släkt väldigt, väldigt mycket. Persiska fester cirkulera ju väldigt mycket kring att äta.
Jag: Perser gillar att man gillar deras mat. Och jag gillar deras mat. Och man behöver inte prata så mycket medan man äter.
God vän: (Nickar eftertänksamt) Nej…det förstås. Men sen då? När du har ätit upp? Hur gör du då om du inte kan prata persiska?
(Tystnad)
Fru: Alltså…jag skulle ju vilja svara ”men hallå? Min släkt KAN ju prata svenska också!”…men i det här fallet, alltså…vad menar du med ”när han har ätit upp”?
