När man är pappaledig gör man inte så mycket, men det lilla man gör tar oerhört lång tid. Idag, till exempel, så satte jag på min dotter Dixie en ny t-shirt med en hund på och tänkte att de skulle kunna bli en stark bild om hon stod med den på sig brevid vår hund Hopper. Jag såg framför mig att hon skulle stå med armen runt hunden och kanske ha ett stort leende. Naturligtvis svartvitt och plåtat i naturligt ljus, lite Cartier Bresson så där.
Så här gick det:
Jag: Det där kan nog bli fint. Men kan ni ställa er lite närmre ihop?
Dixie: Huh?
Jag: Jo, jag sa att det nog blir fint om ni står lite närmre varandra?
Dixie: Häråt?
Jag: Nej, gumman. Andra hållet.
Dixie: Häråt?
Jag: Nej, kom hit nu. Bra. Ställ dig brevid hunden nu och kolla mot mig.
Jag: Men va fan… du kan ju inte peta näsan nu!
Jag: Det här funkar inte. Vi får pröva nåt annat… Okej, här har du lite torkat grisöra Dixie. Ge det till hunden när jag säger till.
Jag: Nej… inte stoppa… gumman… inte stoppa…
Jag: … och så stoppade hon det i munnen.
