Det här är en bok som min son har fått. ”Bondgården” heter den. ”En bok med djur och hur de låter”.
Den faller förstås inom ramen för den litteraturgenre som populärt kallas ”pedagogiska barnböcker”.
Och omslaget är förstås högst pedagogiskt på alla sätt och vis. Hästen säger ”gnägg”. Fåret säger ”bä”. Kossan säger ”mu”. Grisen säger ”nöff nöff”. (Jag hade möjligen föredragit det aningen mer retoriskt korrekta ”oink oink”, men jag tänker inte vara petig.)
När man öppnar boken följer så högst pedagogiska bilder och bildtexter av vart och ett av bondgårdens djur.
På första sidan: ”Kossor”.
Inga konstigheter.
På nästa sida: ”Hästar”.
Kort och koncist.
Nästa sida: ”Får”.
Och det är det förstås inte heller några konstigheter med. Inte alls.
Men låt oss nu hålla i åtanke att detta ska vara en ”pedagogisk” bok för barn 1-3 år.
Jag förutsätter att ”pedagogiken” någonstans grundar sig i att man inte gör saker och ting mer komplicerade än de behöver vara.
En kossa är en kossa. En häst är en häst. Ett får är ett får.
Och en hund är en…
Vänta lite nu.
