När vi ringer upp John Ajvide Lindqvist är han mitt i arbetet med sin kommande roman. Att döma av hans stadiga utgivningstakt skulle man antagligen ha kunnat ringa upp honom när som helst under de senaste 20 åren och ha avbrutit honom under tillkomsten av en ny bok. Just nu råkar det vara uppföljaren till Sommaren 1985, en bok han vid releasen själv beskrev som ”Vi på Saltkråkan möter Stephen King”.
– Den här blir längre, jag är på sidan 280 och det är åtminstone 200 sidor kvar. Jag tyckte Lovisa och Melinda som kommer in i slutet av den förra boken var så jävla roliga. Jag ville inte släppa dem, så Sommaren 1986 är berättad helt ur deras perspektiv.
Du återkommer ibland till den perioden i dina berättelser. Vad betyder 80-talet för dig?
– Jag är ju uppvuxen då och jag använder såklart det jag känner till och utgår från det, i en del böcker. I andra hittar jag bara på. Men det är ett bra sätt att komma in i stämningar, dofter, ljus… Känslan för att gå på en grusväg en sommarkväll och vara 14 år gammal runt den tiden. Det finns en slags trygghet i det och i många fall är jag ute efter att slå sönder den tryggheten.
Idag är det svårt att tänka sig, men det tog förvånansvärt lång tid innan Låt den rätte komma inblev antagen för utgivning, eftersom en rad olika förlag först refuserade manuset. Under den tiden hann John även skriva klart stora delar av Hanteringen av odöda, hälften av novellerna i Pappersväggar och skissa fram delar av Människohamn.
– Redan då hade jag känslan att om ingen av de här böckerna blir antagen, då får jag skaffa mig en utbildning eller göra något annat i livet. Men jag var fullständigt inriktad på att enbart skriva skräck väldigt länge. Det kan jag inte säga att jag är längre.
Svinen som är Johns senaste bok skiljer sig från allt han gjort tidigare. Den mänskliga värme och melankoli som tidigare varit en viktig beståndsdel i hans romaner är bortblåst. Istället kan läsaren förvänta sig en sällsynt rå och blodig historia med foten på gaspedalen från början till slut – en skamlös flört med hillbilly horror som Motorsågsmassakern.
– Jag ville se om jag kunde skriva en riktigt grisig roman. Något som var i paritet med beskrivningen av det döda paret i Rörelsen, som jag tycker är bland det vidrigaste jag skrivit. Även om det finns en hel del äckliga scener i Låt den rätte komma in också. Men jag ville göra det med en sorts absurdistisk prägel, att gå Evil Dead-långt med vissa grejer.
Hur reagerade din förläggare när du visade manus?
– Han sa ”Jag hatar den här boken.” Och jag försökte säga att det kanske ändå vore kul att ge ut den i liten upplaga på något undergroundförlag..? Han svarade att ”Nej, nej, den är jättebra. Den är välskriven som fan, spännande, kul… Men jag hatar den. Men det är klart jag vill ge ut den!”
Hur tror du att dina mest långvariga fans kommer ta emot den?
– För många kan vidrigheten i Svinen ligga i vägen för att man ska kunna uppskatta humorn, men för dem som är med i viben tror jag att den kommer vara riktigt rolig. De äldsta fansen som varit med sedan Låt den rätte komma in kommer nog inte ha några problem med den. Sedan finns det ett gäng läsare som tillkommit via Vänligheten och deckartrilogin då jag hunnit röra mig bort från det blodigaste, mest grafiska.
På en allt mer digitaliserad bokmarknad sticker Svinen ut på så vis att den enbart släpps i tryckt upplaga. Något som inte var en slump.
– Anledningen till att jag inte vill ge ut Svinen som ljudbok eller e-bok, var av ren självbevarelsedrift som författare. Jag vill inte att de läsare som tillkommit på senare år ska tänka ”jag trodde han var bra, men han är ju bara hemsk”. Men de kommande böckerna kommer inte vara som Svinen, utan mer normala.
Jag har förstått att du ofta jobbar så, med en flera år lång plan framåt. Blir det aldrig för uppstyrt att veta vilka tre-fyra böcker man ska arbeta med de närmsta åren?
– Det här känns faktiskt inte det minsta som ett förutsägbart arbete, även om jag ofta vet vilka tre böcker jag ska skriva den närmsta tiden. Jag har så mycket bilder och scener som jag vill utforska och beskriva. Se vilken funktion de kan ha i en handling, vilka existentiella bottnar de har. Jag ser fram emot att få skriva berättelserna för att få veta vad de här bilderna betyder. Att få använda min skapliga språkliga förmåga för att få göra det så romantiskt eller fasansfullt som jag kan.
– Framförallt tycker jag väldigt mycket om att skriva, att hitta på och se saker. Att ha de där timmarna där jag bara sitter inuti en saga. Det är klart att det kan vara en tröskel på morgonen när jag ska sätta igång, men när jag väl är där är det ett välsignat tillstånd och arbete att få hålla på med. Det är enda drivkraften. Den enda förutom, kom igen Lena, vad skulle jag annars göra?
Svinen släpps den 9 september men går att förboka redan nu till exempel här.
