En hemlagad hot dish har blivit en sådan stor del av mellanvästerns folksjäl att många lokalpolitiker bedriver sina valkampanjer genom att anordna så kallade ”Hot Dish House Parties” och vissa menar att det helt enkelt inte går att bli vald till en offentlig post om man inte har sitt eget grymma signaturrecept. En hot dish är enkel, billig, moffig mat som räcker till många, kan återuppvärmas i alla evighet och som man äter när man vill va sig själv. De är varken särskilt nyttiga, i säsong eller gjorda ”från grunden” utan helt befriad från snorkig foodieelitism och beskäftig matmoralism.
Så hur smakar dom då? Café har testat Tim Walz recept.
Utlåtande:
Det första som slår mig när jag läser receptet är att Tim Walz väljer att göra en egen bechamel med stekt svamp istället för att använda Campbells Cream of mushroom-soup som nästan verkar vara ett måste i hot dish-kretsar. Kanske är han inte lika folklig som han vill framställa sig som, utan det döljer sig en liten irriterande foodie bakom hans helylle-image (men säg inte det till Trump eftersom det skulle kunna stjälpa hela demokraternas valkampanj).
De frysta potatishalvfabrikaten tater tots är dock med i receptet eftersom man förmodligen skulle bli släpad efter en häst om man fick för sig att göra egna hantverkskroketter. När jag provlagar är jag dock tvungen att använda frysta svenska potatiskroketter som har en lite annan form än tater tots men smakar ungefär likadant. De knapriga mosiga potatisbollarna – som jag aldrig skulle få för mig att äta i vanliga fall – är dock höjdpunkten på det slutliga resultatet eftersom en hot dish är en sådan slags rätt som man kanske måste ha växt upp med för att älska.
Det är inte äckligt. Till och med ganska gott, men på ett ganska slätstruket Hemmets Journal-sätt. Vissa rätter är helt enkelt inte värda att exportera och att vi svenskar skulle börja laga Tim Walz hot dish är ungefär lika troligt som att japaner skulle börja laga tacogratäng eller rumäner få smak på gratinerad falukorv.
Betyg: 3 av 5.
