Den sjunde Jurassic-filmen heter Jurassic World: Rebirth och är mycket bättre än vad den har rätt att vara. Det är den näst bästa filmen i serien, slagen bara av den allra första, Jurassic Park.
Premissen är att de kvarvarande dinosaurierna endast befolkar ett isolerat område runt ekvatorn, dit mänskliga besök är strikt förbjudna. Scarlett Johanssons rollfigur rekryteras för att stjäla blodprov från tre av de största bestarna. Allt går, tro det eller ej, inte optimalt enligt plan. Trots gott sällskap av bland annat den alltid karismatiske Mahershala Ali, här som ärrad kapten.
Jag har fantastiskt kul under filmen. Den fokuserar mer på spänning och lite skräck, snarare än de något mer humoristiskt orienterade senaste filmerna, Jurassic World 1-3. Det tjänar Rebirth något enormt på. Man sitter på helspänn under många otroligt rafflande scener.
I den första Jurassic Park från 1993 låg utmaningen i att skapa väldigt trovärdiga dinosaurier. Nu vet vi att detta är tekniskt möjligt. Det som Jurassic World: Rebirth idag gör så bra är snarare återhållsamheten. Likt Ridley Scotts Alien väljer man aktivt att dölja vissa monster stora delar av filmen, vilket är oerhört effektivt för att skapa spänning.
Med det menar jag inte att det snålas på dinosaurier, verkligen inte. Det finns en otrolig Tyrannosaurus-jakt som sticker ut som en av seriens absolut mäktigaste scener. Dessutom ett stort fokus på hotfulla undervattensmonster, vilket skapar en riktigt hotfull och lite paranoid stämning.
Framförallt lyckas filmen med något den här serien har kämpat med i ett par år – att skapa karaktärer vi bryr oss om. Typ alla centrala spelare, ärligt talat.
Så utöver att vara enormt snygg och spännande har Jurassic World: Rebirth dessutom mycket hjärta. Det bjuds på en stark historia som inte behöver kompletteras av distanserande, självmedvetna skämt. Den är, som ni hör, skitbra.
Det är så här man gör dinosauriefilm.
Läs även:
