Det är en solig vårdag i Stockholm. Jag har fått en intervjutid på telefon med Hollywoodlegendaren Kiefer Sutherland som riskerar att sammanfalla med slutet på min ettåriga dotters tupplur. Jag håller verkligen tummarna för att detta inte ska ske, eftersom min tjej just precis den här timmen inte är hemma. Timingen är inte optimal.
Hursomhelst. Under april kommer Sutherland till Sverige för tre spelningar med sitt band. Den musikaliska sidan är något som de flesta kanske inte förknippar med skådespelaren från produktioner som Stand by Me, 24 och Designated Survivor.
Vad har du för relation till Sverige?
– Främst är det som skådespelare, från när jag gjorde Melancholia med Lars von Trier. Då var jag i Sverige i tre månader. Du möter alla som bor i staden, tränar på gymmet och blir en del av staden. På turné är det annorlunda. Du vaknar på en buss i staden där du spelar, du går in och tar en dusch om du har tur, tar något att äta, gör soundcheck, tar en tupplur och spelar konserten. Sedan hoppar du på bussen igen och åker till nästa stad.
Kiefer Sutherland släppte sitt första album Down in a Hole 2016 och nu tio år senare är han aktuell med den fjärde plattan Grey. Ett album som Kiefer själv beskriver som sitt mest personliga och introspektiva hittills. Turnélivet är med andra ord inte något nytt för mannen många av oss tänker på som den svårt pressade terroristbekämparen Jack Bauer i 24. Han menar att publiken inte skiljer sig överdrivet mycket från land till land och min dotter börjar samtidigt vrida rastlöst på sig i vagnen.
– Du spelar bara för människor och försöker dela med dig av en historia du skrivit i en låt. Förhoppningsvis knyter de an till den, oavsett om det råkar vara i Italien, England eller Sverige. Det är fascinerande för mig hur låtar, filmer och berättelser kanske är bättre på att färdas än människor. De handlar om att få hjärtat krossat, att förlora någon eller bara glädjen över att få vara vid liv. Det är saker vi förstår och relaterar till oavsett varifrån vi kommer.
På din senaste singel Simpler Time blickar du tillbaka på din ungdom. Vad betyder nostalgi för dig?
– I min ålder betyder den allt. Fram till en viss punkt i livet blickar du framåt, men nu är jag på en plats där jag ser tillbaka på saker jag önskar jag gjort bättre, men också på saker jag är väldigt stolt över. Det är en naturlig utveckling.
På tal om nostalgi, en av dina första filmer Stand by Me fyller 40 år. Det är en av mina absoluta favoritfilmer någonsin. Vad minns du från den tiden?
– Det var en otroligt spännande tid, jag var 17-18 år. Mitt liv hade precis börjat och jag fick göra en film med Rob Reiner som gjort Spinal Tap och Say Anything. Jag minns att jag var väldigt glad att vara där och hoppades bara att filmen skulle ge mig ett skådespelarjobb till.
Jag har hört att du lärde River Phoenix spela gitarr under inspelningen?
– Jag lärde honom inte spela gitarr, men jag lärde honom spela låten Stand by Me och vi spelade en hel del tillsammans. Han var så intressant. Vi hade bara en enda scen tillsammans mot slutet av filmen, men han ville verkligen hänga med mig och de andra lite äldre skådespelarna. Han ville lära sig bli skådespelare. Jag var lyckligt lottad att han ville tillbringa lite tid med mig, och lära sig vad han trodde att jag visste. Vi hade en väldigt fin vänskap ett tag och sedan gick han tyvärr bort.
Jag är ledsen.
– Jag också.
Det är bara några minuter kvar av vår avsatta intervjutid och mitt barn har nu vaknat. Jag ger henne först en liten bilderbok för att hon ska hålla sig lugn. Sedan min plånbok. Jag frågar Kiefer Sutherland om hans personliga favoritlåt från det nya albumet som landar i maj och letar samtidigt i jackfickorna efter något att ge Flora när hon tröttnat även på plånboken.
– Som låtskrivare tänker du på alla dina låtar som dina barn och du ska inte ha favoriter. Men jag är en dålig förälder, så jag har det. Favoriter. Det finns en anledning till att Come Back Down är den första låten på det nya albumet. Är det en sång som symboliserar vem och var jag är just nu, så är det den. Den är väldigt speciell för mig. Och förresten verkar det inte vara någon annans favorit.
När jag berättade för en vän att jag skulle intervjua dig sa han att han kommer döda mig om jag inte frågar något om din medverkan i Metal Gear Solid-spelen.
– Det var en av de coolaste upplevelserna jag varit med om. Jag arbetade med Metal Gear Solid i två år och det ögonblick jag minns mest var när en kodare från ett annat spel kom in i rummet. Det var en scen där karaktären Snake sitter på en häst och om du tittar på hästens hals kan du se pulsen. Kodaren började gråta när han såg det. Det var en teknologisk utveckling han aldrig tidigare hade sett. Det var så mäktigt att få vara en del av det.
– Rollen var inte specifikt vad som var intressant för mig, utan främst var det hur teknologin hade avancerat. 1975 hade jag velat vara en del av Jaws, 1979 skulle jag gärna ha varit med i Star Wars och 2014 var jag väldigt glad att få vara delaktig i Metal Gear Solid.
Just som intervjutiden är över skriker Flora till av glädjen över att ha fått loss mitt betalkort ur plånboken. Jag hör hur Kiefer skrattar till i telefonen.
– Vem är den lilla?
Det är min ettåriga dotter. Jag hoppas inte att hon stört samtalet alltför mycket.
– Inte alls, min yngsta dotter är 39.
Jag ger henne just nu allt jag har i fickorna för att hålla henne underhållen.
– Haha! Det är så gulligt. Jag hoppas att vi ses någon gång, så jag kan berätta en historia om när min pappa gjorde en liknande grej för mig.
Kiefer Sutherland kommer till Malmö, Göteborg och Stockholm den 18, 20 och 22 april. Biljetterna hittar man på livenation.se. Albumet Grey släpps den 29 maj.
