Alldeles nyss presenterade regeringen en svensk kulturkanon. Hur ser du på konceptet kulturkanon, det vill säga en lista över kultur som alla bör känna till?
– Jag är ingen åsiktsmaskin. Jag har åsikter om mycket, men just det här intresserar mig inte särskilt. Jag vet inte riktigt vad syftet är med att lägga ner tid och pengar på något som kulturen själv sköter ganska bra. Jag har inte följt debatten, inte engagerat mig alls. Jag är inte ens arg.
Vilka verk skulle ingå i din egen kulturkanon?
– Jag är så ointresserad att jag inte gjort någon egen. Jag har mina favoriter, sedan byts de ut, och så får jag nya. Min personliga kanon liknar nog din – du är yngre, du har läst sådant jag inte följt, och jag har kanske läst äldre verk som du inte har koll på. Just därför är samtalet intressantare än själva listan.
I min kanon ligger din översättning av ”Räddaren i nöden” bra till.
– Kul att höra. Inte översättningen av ”Tristram Shandy” [tjock 1700-talsroman]? Det är en bok som borde ligga på varje nattduksbord, haha!
Den är lite svårare.
– Läs ett kapitel i taget och ha den liggande några år. Du kommer att skratta många gånger. Den är skriven för att roa, samtidigt spränglärd – och han gör narr av lärdomen.
Huvudpersonen i din nya roman ”Klenoden” heter Heinz Konradsson och är en ”odräglig, ständigt pank, otvetydigt begåvad” poet. Hur var det att gestalta honom?
– Han hade levt i fredsrörelsen, alltid på kontrakurs med samhällsutvecklingen, och nu, äldre, hade han inte många år kvar. Han hade skrivit en diktsamling som han själv tyckte var pacifistisk, men den uppfattades i stället som en patriotisk appell och blev en braksuccé. Han hade aldrig haft en sådan framgång förut. Det var en kul tanke att han, i det ögonblick han är i samklang med samtiden, dör. Men konstruktionen höll inte för en roman, så jag avbröt arbetet. Däremot ligger det något i idén att författare mår bäst av att gå på tvärs mot utvecklingen, att vara kritisk och arg.
– När jag arbetade med honom tvingades jag också studera fredsrörelsen närmare. Jag insåg hur lite jag själv visste om saker som fredsbåten och fredskonferenserna, sådant som i dag nästan är bortglömt. För unga läsare kan det vara nytt att tänka att konflikter faktiskt skulle kunna lösas genom medling. FN var när jag växte upp ett framtidshopp, nu är organisationen underminerad av stormakter. När Sverige rustar upp som det gör kan det vara bra att påminna om att det finns andra sätt att tänka. Romanen är ingen debattbok – den redovisar konflikter och olika krafter. Läsaren får själv avgöra var sympatierna hamnar.
Hur arg är du själv?
– Jag håller på att bli riktig gubbe, så det tilltar.
Hur ser du på världen vi lever i, med Trump och Putin?
– Om man tar in nyheterna morgon, lunch och kväll får man tre dödliga doser. Man blir uppgiven. Det kan gå veckor utan att man ser något steg åt rätt håll. När forskare varnar för att golfströmmarna riskerar att kollapsa om hundra år och det betyder istid – ja, vad är meningen med att sätta sig och skriva då? Vi lever i en tid som är så entydigt vansinnig. Egentligen borde mänskligheten bara stanna upp i 50 år. Men nej, full fart framåt. Det gör en arg, men kanske ännu mer förtvivlad. Jag har fyra barn och barnbarn. Är det här vad jag lämnar efter mig? Inte mycket att vara stolt över. Min far, som upplevde kriget i Finland, kom till ett fattigt Sverige men lyckades arbeta sig upp. Han var stolt över att hans fyra barn kunde ta studenten. Den stoltheten känner inte jag i dag.
Vi sitter på Hornsgatan i Stockholm där ”Gentlemen” utspelade sig. Hur nostalgiskt lagd är du?
– Inte mycket. När man är ung kan man vara väldigt sentimental. Jag kunde vara 18 år och längta tillbaka till barndomen. Men med åren blir det annorlunda. Att bli äldre är fysiskt trist, men mentalt rätt skönt – man slipper känslostormarna. Nostalgisk är jag inte. Och nej, jag är inte nostalgisk över gamla Slussen heller, även om jag sett förändringarna nu.
Hur ser du på krisen i Svenska Akademien så här i backspegeln?
– Jag har inget problem med att prata om det. Jag talade inte med medierna då, men jag saknar långsinthet. Jag kan inte vara arg länge. Det är både en styrka och en svaghet. I boken ”Renegater” berättar jag i stort sett allt jag vill säga om saken. Ingen har påpekat några felaktigheter. När jag senare läste [Nobelstiftelsens förre vd] Lars Heikenstens memoarer fick jag dock ett styng av ilska igen – över hur hänsynslöst några agerade, särskilt mot Sara Danius. Det var upprörande. Och nu är vissa av dem återupprättade, respekterade. Så fungerar offentligheten.
Hur ser dina skrivrutiner ut?
– Jag jobbar kontorstid. Går upp halv sju, sätter mig vid skrivbordet vid halv nio och skriver till lunch. Sen fortsätter jag på eftermiddagen, men inte på kvällen – då kan jag inte sova. Det är verkligen att leka kontor, men det fungerar.
Vilket av dina verk håller du högst?
– ”Renegater” är speciell. Den föll ner på papper nästan av sig själv. Men ”Gentlemen” var förstås också en upptäckt för mig – att romanmaskineriet kunde skapa energi i stället för att förbruka den.
Du bor på Österlen sedan många år. Hur ser ditt liv ut där?
– Jag försöker sitta på kontoret, men mycket tid går åt till trädgården. Vi odlar allt möjligt – grönsaker, rotfrukter, blommor. September är en fin tid, men det finns alltid något att göra.
Du nämns inte sällan i Österlengrannen Ulf Lundells dagböcker. Hur är er relation?
– Vi träffas nästan aldrig. Ingen ovänskap, men vi lever våra liv på var sitt håll. Efter pandemin har det sociala livet över lag inte riktigt kommit i gång för mig.
Vad är det mest fulkulturella du ägnar dig åt?
– Familjen kan fnysa åt att jag gärna tittar på tv-gudstjänsten på söndagar. Och ibland testar jag hur länge jag står ut med revyerna i folkparkerna på tv – ibland bara sju sekunder, ibland längre. Jag tycker det är intressant att försöka förstå varför publiken uppskattar det.
Hur kändes det att fylla 70 tidigare i år?
– Overkligt. De senaste 25 åren har gått oerhört fort. Jag hörde mina föräldrar säga detsamma och tänkte att jag aldrig skulle göra det, men nu sitter jag här.
Artikeln publicerades ursprungligen på Cafés syskonsajt King.
