Den absolut vanligaste åsikten man hör från folk som kritiserar ljudböcker är att konsumtionen av böckerna inte går att likställa med läsning. Det är lite onödigt att ta upp, av flera anledningar.
Dels vet alla redan det här. Alla vet att det inte är samma sak att lyssna på en bok som att läsa den själv. När mamma läste Narniaböckerna för mig som barn försökte jag naturligtvis aldrig ta credd för själva läsningen. Det hade varit otroligt märkligt.
Alla vet också att koncentrationen flackar lättare när man lyssnar på en ljudbok, vilket innebär att man inte tar till sig berättelsen med samma fokus. Att lyssna på en bok är passivt och att läsa den är aktivt. Det där är varenda kotte med på.
Men framförallt är det här onödigt att ta upp, eftersom det aldrig är någon som säger att de läst en bok, om de lyssnat på den. Så vi kan gå vidare från den halmgubben och ta itu med det verkliga problemet.
Det värsta med inbitna ljudbokslyssnare är något helt annat. Något som det talas om på tok för lite. Det är när de klagar på att en bokserie de gillar plötsligt bytt inläsare. Herregud, det är så bottenlöst ledsamt.
”Åh nej, nu är det en annan kändis som läser mina sagor för mig, det känns inte alls bra.”
Inte ens när jag var fyra eller fem år gammal spelade det någon som helst roll om det var mamma, pappa eller någon annan släkting som läste böcker för mig. Jag kunde inte bry mig mindre, bara någon läste. Därför blir jag genuint chockad när människor som får rösta, plötsligt är upprörda över att det inte längre är Morgan Alling eller Stefan Sauk som läser deras ändlösa deckarserie högt för dem.
De här vuxna ljudboksmänniskorna blir alltså arga över någonting som för ett fyraårigt barn helt saknar betydelse.
Och om man känner att det här på riktigt är ett problem man inte kan komma över har jag ett tips. Om du känner att du inte står ut med hur en ljudbok är utformad bara för att en ny person läser den för dig. Då är ett tips att göra som jag började göra när jag var sex år gammal. Läsa boken själv.
