Mads Mikkelsen och hans danske skådiskollega Nicolas Bro betraktade muren på avstånd. Det var sent – den ljumma luften i Cannes stod stilla – och bakom muren, ovanför det där säkerhetsstängslet som löpte längs kanten, hade festen dragit i gång på allvar. Om de bara kunde ta sig över den där förbannade muren skulle de befinna sig i himlen: filmbolaget Zentropas egen festvilla, belägen uppe på den franska Rivierans höjder. Palmer, pooler, champagneflaskor, regissörer i krispigt vita skjortor och vackra kvinnor med lika bländande vita leenden.
Året var 2000 och Mikkelsen och Bro befann sig på filmfestivalen i Cannes för att marknadsföra den danska dramakomedin Blinkande lyktor, men ännu hade de inte nått den punkt i sina karriärer där de blev inbjuden till glamorösa fester.
Mads la handen mot muren. Det var något med murar, med hinder över lag. Varje gång han stötte på ett kändes det inte som ett stopp – mer som en inbjudande utmaning. Hans kropp reagerade som så ofta snabbare än hans förnuft, den här kvällen var inget undantag. Han började klättra utan tvekan. Trots sin berusning, eller kanske tack vare den, rörde han sig med en katts smidighet; fötterna visste var nästa steg fanns. Inga onödiga rörelser, allt var som koreograferat, som om han hade övat utan att någon märkt det. Ett steg där, höger hand här – och så: duns! En ljudlös landning i skydd av skuggorna.
Så långt hade han inte kommit året innan, när han och Pusher-regissören Nicolas Winding Refn var i Cannes för första gången, nere på Croisetten med en bunt Bleeder-dvd:er i händerna och var sin vinterjacka i väskan, eftersom de hade hört att Cannes låg i bergen.
Nicolas Bro var inte sen med att klättra över muren han med. Mads vände sig om för att ge en hjälpande hand, men Bro var redan halvvägs ner. Fingrarna slant, foten skrapade, och så kom samma duns.
Villan tronar fortfarande kvar på den branta vägen upp i bergen, så här 25 år senare. Muren står även den kvar, som en metafor över Mads Mikkelsens karriär. Innanför den stora porten möts man först av plastbaljor fyllda med krossade champagneflaskor. I poolens ena ände har en flod av halvt punkterade badleksaker strandat tillsammans med döda flugor och getingar. Solen har redan värmt upp konstgräset, och inne i huset rör sig folk i mjukiskläder med kaffekoppar i händerna. Det ser, milt sagt, ut som ett enda stort kaos – vilket troligen har att göra med att nämnda danska produktionsbolag Zentropa kvällen innan hållit sin årliga fest för halva Cannes. Några säger 300 gäster, andra 400 – vissa så mycket som 500.
En villa av den här kalibern, där flera av filmbranschens mäktigaste figurer samlas under festivalen, kan förstås inte se ut så här hur länge som helst. Praktikanterna är därför redan i full gång med att städa upp, medan andra – högre upp i näringskedjan – har somnat på soffan ute på terrassen, inte långt ifrån där Mads landade för 25 år sedan.
– Om folk verkar arroganta är det bara för att vi alla är helt slut, säger en av praktikanterna.
Mitt i kaoset stiger Mads Mikkelsen ut, klädd som man gör när är lite bakis på Rivieran. Han balanserar en stor frukosttallrik i ena handen och pekar med gaffeln.
– Jag blir piggare om en liten stund, säger han med den hesa karakteristiska rösten och ställer sig under en palm för att äta.
Det finns inte längre några murar eller hinder. Inte för honom. Sedan den där majkvällen år 2000 har han eskorterats in genom huvudentrén otaliga gånger. Så går det när man vunnit priset för Bästa manliga skådespelare vid Cannesfestivalen – ”Filmvärldens motsvarighet till VM”, som Mikkelsen själv kallar den – och när man spelar huvudrollen i Anders Thomas Jensens nya film Den siste vikingen, producerad av just Zentropa. En svart komedi om två bröder – en tidigare straffad enstöring (Nikola Lie Kaas) och hans mentalt sköre bror (Mads Mikkelsen) – som försöker hitta pengar de en gång stulit.
På villans fasad hänger affischer som firar 30-årsjubileet av dogmarörelsen. Men det är inte den enda milstolpen i dansk film i år: Mads Mikkelsen fyller 60 år i november. Hälften av dessa har han varit ett känt ansikte i såväl Danmark som Sverige. Under 20 av dessa har han varit ett respekterat namn i Hollywoods finaste salonger. Och de senaste fem åren – en internationell superstjärna.
Sedan millennieskiftet har han spelat huvudrollen i den Oscarbelönade En runda till, varit den arge änkemannen med maskingevär i Rättfärdighetens ryttare, en plågad jordbrukare från 1700-talet i Bastarden, och dessutom skurk i Fantastiskavidunder, Indiana Jones och Lejonkungenfilmen Mufasa. Därmed har han – troligen som den enda skådespelaren i världen – hunnit bocka av nästan alla de stora internationella filmfranchiserna: James Bond, Star Wars, Marvel, Harry Potter och Disney.
Men Mads Mikkelsen har under tiden också blivit något mer svårflörtad – ett väsen. En referens som fans över hela världen försöker tolka i små klipp på sociala medier. Det finns memes – tusentals av dem, med miljontals likes. Det finns en särskild blick – du känner den: den lite trötta men korrekt lugna ”jag har egentligen ingen lust, men nu gör vi det ändå”-blicken – som används varje gång någon vill uttrycka cool resignation.
På Tiktok kallas han Peepaw – ”farfar” – ett namn som kanske låter som en förolämpning, men inte är det. Det är ett kärleksfullt smeknamn – något som ytterst få skådespelare någonsin får, särskilt från den unga generation som hela filmvärlden så desperat jagar.
Så ser det ut för Mads Mikkelsen. Världens störste dansk. Men det verkar inte röra honom i ryggen.
– Ja, det är beige. Det är det nya. Det nya svarta, säger Mikkelsen och tittar ner på sin dräkt.
Och ja – den är beige, den skräddarsydda kostym han just tagit på sig efter frukosten. Byxorna – långa, draperande, lätt svävande – rör sig innan han själv gör det. Under kavajen bär han en tunn grå stickad tröja, och går strumplös i skorna – smakfulla, bruna loafers i mjukt läder.
Utåt sett: slarvig och avslappnad. I verkligheten: absolut ingenting är lämnat åt slumpen. Allt har levererats tidigare under veckan av, som Mikkelsen själv uttrycker det, ”en trevlig man” från det spanska lyxmärket Zegna, som han har varit ansiktet utåt för sedan 2023.
Mikkelsen har gjort flera reklamkampanjer under karriären, men samarbetet med Zegna har lyft honom till en premiumnivå. Till en person man känner till även om man inte sett hans filmer.
För märken som Zegna handlar det inte om vad han spelar – utan om vad han signalerar. Och Mads Mikkelsen är världsmästare i att signalera att han aldrig behöver förklara sig.
Utvändigt ser det kanske regisserat ut – men inuti känns det inte det minsta iscensatt.
– Jag tycker att Zegna gör riktigt schysta kläder, och de tar bra bilder. Jag är glad att de kan använda mig. Det är vad jag har att säga om det.
Han tillägger att pengar förstås också är en motivation – inte för att de är det viktigaste, men för att det är skönare att ha lite på banken och veta att barnen har det bra än motsatsen. Och nej, han menar inte att det gör honom till en sell-out och en sämre skådespelare.
Han har ändå lagt märke till att något har förändrats. Inte i hur han ser på sig själv, utan i hur andra ser på honom. Den ökade uppmärksamheten.
– Ja, jag har blivit en stjärna, säger han med ett hest skratt och rycker på axlarna.
– Ja, vad ska jag säga?
Han vet vad det handlar om. Det är inte en enskild film – det är summan av de 30 åren i rampljuset. De bra projekten, som han själv kallar dem – och så de som plötsligt tagit fart de senaste åren.
– Så blev Thomas större, så blev jag större, säger han om den mångårige regissörskollegan Vinterberg och skrattar.Det är lite märkligt, medger han, att befinna sig i en bransch där man fortfarande kan växa vid 60.
Det hade aldrig hänt om hans barndomsdröm om att bli elitidrottare gått i uppfyllelse – han spelade handboll som ung. Då hade pensionen varit ett faktum för länge sedan. Men om han nu kunde börja om från början – välja helt fritt…
Den här statusen, den här positionen i filmbranschen, är inget han har jagat. Inget han har planerat.
– Plötsligt är man bara där, säger han och tar ett djupt bloss av sin cigarett – King’s Original, de utan filter.
När han till slut stannar upp och blickar bakåt kan han förstå att något har skiftat. Men det kräver att man just stannar upp. Annars märker man det aldrig. Åtminstone inte om man heter Mads Mikkelsen. Och han är egentligen inte den som gillar att stanna.
Det är inte för att Mads Mikkelsen hatar att bli intervjuad. Det gör han inte. Det är bara det att det finns så många andra saker han hellre skulle göra just nu – som att åka hem till Danmark med Den siste vikingen-kollegan Nikola Lie Kaas, spela tennis, ta en cykeltur, sova, hänga med familjen, dricka kaffe ensam, semestra vid Medelhavet, berätta för Roger Federer vilka misstag Federer gör när han slår sin backhand (ja, det skedde faktiskt under inspelningen av en reklamfilm för Switzerland Tourism), ta en tupplur, dricka en öl på Vesterbro, slå sin bror i biljard, sitta i skuggan och titta ut i ingenting, vandra längre upp i bergen – eller till och med sitta i ett affärsmöte.
– Den här omslagsintervjun ligger egentligen inte ens topp 20 på min priolista, skrattar han.
Jag förstår honom. Tiden måste vara knapp när man heter Mads Mikkelsen och har ett arbetsschema som hans. Och ja – det är den också, säger han, men förklarar att det egentligen inte handlar om tid. Det handlar om att jag, journalisten, väldigt gärna vill prata om Mads Mikkelsen, medan Mads Mikkelsen själv väldigt ogärna vill prata om Mads Mikkelsen.
– Jag orkar inte förhålla mig till mig själv och mitt liv, säger han.
– Det är så långt ifrån det jag sysslar med till vardags. Det blir en så stel situation, där jag inte kan låtsas som om jag är någon annan.
Han har alltid varit sådan. Gjort en dygd av att inte prata om sitt privatliv – inte för att framstå som mystisk, utan för att det är nödvändigt i hans yrke. För att människor ska kunna tro på de figurer han gestaltar måste de veta så lite som möjligt om mannen bakom.
– Ta fotbollsspelaren Michael Laudrup, säger han, för han talar ofta i sportmetaforer.
– Han kan prata hur mycket som helst om sitt privatliv, och nästa dag gå ut på planen och spela lika bra som alltid, och människor kommer fortfarande att fascineras av honom. Men om folk vet allt om mig – alltför mycket – då kan jag inte ljuga där uppe på filmduken. Då tänker du bara på det jag har berättat om mitt eget liv. Och det går ju inte. Jag måste – även om alla vet att det är lögn – kunna få dig att tro att det är jag där uppe, att det är han jag är nu. Den leken fungerar bara om folk inte vet för mycket.
Disciplinen sitter i ryggraden. Han säger att den kommer från tiden som dansare – man kom i tid (helst före utsatt tid), var uppvärmd, redo, eftersom allas pengar hade lagts på att hyra lokalen per timme.
– Men med det sagt. När man har sagt A måste man också säga B, säger han.
A är i det här fallet själva filmen, B är lanseringen – att tala om den i media och se till att människor faktiskt får upp ögonen för den.
– Jag har full förståelse för hur viktigt det här är. Och det har jag alltid haft.
Mads Mikkelsen har medverkat i drygt två produktioner per år de senaste trettio åren. Men det är inte så att han vaknar på morgonen och tänker: ”Jag är en skådespelare.” Han vaknar och tänker egentligen ingenting särskilt. I alla fall inte: ”När kommer nästa projekt?” Sådana strategiska tankebanor har aldrig funnits. För honom är det inte en paus när han inte arbetar – det är bara livet. Ett liv utan längtan till vare sig scenen, kameran eller rampljuset.
– Om det inte skulle dyka upp fler roliga projekt så tror jag faktiskt att jag skulle sluta. Jag går inte runt och känner: ”Åh, ska vi inte göra något spännande snart?” Nej. Jag gör inte det. Och det passar mig alldeles utmärkt.
Han vet att det är ett privilegium att kunna säga så, men han har också arbetat sig fram till den punkten. För att han ska gå i gång på ett projekt krävs något – en story, ett manus, ett mänskligt möte som öppnar något i honom.
– Och då vaknar förhoppningsvis min lust igen, säger han med ett snett leende.
En av dem som alltid väcker lusten och hungern i honom är Anders Thomas Jensen. Med Den siste vikingen har Jensen skrivit och regisserat sin sjätte långfilm sedan debuten Blinkande lyktor som föranledde Mads nämnda Cannesbesök år 2000. Mads Mikkelsen har varit med i allihop, liksom Nikola Lie Kaas.
När jag frågar vad det är som gör Mads Mikkelsen till en så speciell skådespelare säger Anders Thomas Jensen utan att tveka:
– Det kommer låta som att jag vill ha ner honom i sängen nu, men han är den perfekta skådespelaren. Han är fysisk, en utpräglad lagspelare, har tillgång till hela känsloregistret och förstår enormt mycket av den mänskliga psykologin.
– Men framför allt, säger Jensen, har han en nästan kuslig förmåga att känna när något är falskt. Om en scen känns fel, om rytmen mellan karaktärerna börjar upprepa sig, om den emotionella rörelsen inte är sann – då stannar Mikkelsen. Frågar. Flyttar om.
– Inte som en metodskådespelare som isolerar sig från resten av teamet för att leva som sin rollfigur – han avskyr det där; kallar det ”bullshit”, pretentiös förbannad skit. Han går inte hem och bär på sina karaktärers trauman. Han dyker upp, gör sitt jobb – och går hem. Men inte förrän det känns rätt. Om han inte får en äkta känsla när han läser eller spelar en scen så går det bara inte. Han måste veta vad han gör, säger Jensen.
Under Den siste vikingen fanns en scen som inte riktigt ville fungera: Anker (spelad av Lie Kaas) försöker desperat få sin bror Manfred (Mikkelsen) att minnas var pengarna de en gång stulit ligger gömda. Scenen blev för fysisk, för upprepande – och Mikkelsen föreslog att de skulle ändra riktning: göra den mer innerlig. Anker skulle i stället vädja till sin bror, fråga – ”är du där inne någonstans?”.
– Det var något han inte trodde på, säger Jensen. Han känner direkt när stämningen är fel – och då börjar vi pilla i den.
Det är ofta där det uppstår något starkare. Det är sådana instinktiva beslut som får regissörer att kalla honom den bästa skådespelare de arbetat med. Och Mikkelsen själv, om han ska vara helt ärlig, säger att han nog är ”rätt skön att jobba med”.
– Jag insisterar på att allt ska bli bra. Det kan väl vara en smula irriterande att få samtal från mig mitt i natten, för att jag fått en idé. Men jag tror folk gillar att jobba med mig – för jag insisterar, är närvarande och ambitiös både för filmens, för min egen och för mina kollegors skull.
Det betyder dock inte att han sitter på formeln för den perfekta scenen. För honom handlar det inte om teknik, inte i traditionell mening. Mikkelsen tänker inte i akter, vändpunkter eller dramaturgi. ”Jag tänker bara: funkar det, eller funkar det inte?” säger han.
Han kallar sig själv en emotionell läsare. En som kan känna när något saknas – när en scen behöver ett annat avstamp för att kunna landa.
– Jag tror jag är bra på att läsa manus. Bra på att läsa en historia, säger han. Bra på att känna: ”vi måste lägga till något i berättelsen innan vi kan nöja oss”.
Han talar om känslor som struktur. Om stämning som rytm. Om att lyssna, snarare än att skrika.
– Jag tycker om när människor själva får närma sig min karaktär och känna vad som sker där inne i honom, säger han.
– Jag tycker det är ointressant att springa ut till publiken och banka in budskapet i huvudet på dem, om inte tanken är att min karaktär ska göra det.
Hotel Martinez. Det stora vita art déco-palatset mitt på Croisetten i Cannes, med utsikt över de många yachterna som ligger som små bergstoppar vid horisonten, utgör själva symbolen för att det i filmens huvudstad finns två parallella världar.
Innanför grindarna bor Hollywoodstjärnorna, och bara gudarna, agenterna och hotellpersonalen vet vad de sysslar med där inne – men antagligen bara sover de, byter om, förbereder sig för festivalens alla premiärer och galamiddagar.
Utanför: kaos. En mur av fans och turister som skriker sig hesa, några svimmar i värmen, drabbas av solsting och bärs bort av väninnor med tårar i ögonen och solbrända axlar. Kameror smattrar som maskingevär, tiktokare filmar sig själva med telefonen i sträckta armar utan att veta vem eller vad som kommer att dyka upp bakom dem. Män i svarta kostymer med öronsnäckor rusar fram och tillbaka, och på trottoaren vandrar påfåglarna, människor i extravaganta klänningar och underliga skor som inte är bjudna till någonting alls men ändå går fram och tillbaka i hopp om att någon ska fotografera dem.
Iklädd svart kostym med uppfälld krage går Mads Mikkelsen genom huvudingången. Det betyder att det är en sådan dag – en av de dagar då han inte tar bakvägen, utan faktiskt har energiöverskott nog att konfrontera sin egen kändisstatus och den storm som följer med den. Eller så har han bara glömt hur känd han är – det händer ofta hemma i Danmark, säger han med ett skratt.
– Jag blir alltid lika förvånad när någon ber om en selfie. Det är som om jag har alzheimers.
De senaste dagarna har han bott på Martinez, och internet har älskat det. Videor av honom när han lämnar hotellet i sin svarta kostym har flödat i sociala medier. Så är det numera varje gång Mads Mikkelsen visar sig utomlands. Men just Cannes är något utöver det vanliga– ”folk kommer hit för att se världsstjärnor,” som Mads beskriver det. Och här – i den här staden, där ytlig idoldyrkan och stor filmkonst lever sida vid sida – är han något av den perfekta blandningen.
– Cannes är ju filmvärldens dubbelnatur, säger filmkritikern Kim Skotte på danska dagstidningen Politiken senare.
– Å ena sidan hyllas den mest sofistikerade filmkonsten, och samtidigt pågår detta fullständigt galna paparazzispektakel som festivalen är minst lika beroende av. Det är ofta väldigt långt mellan filmen på duken och röda mattans hysteriska skådespel. Men Mads Mikkelsen kan röra sig i båda världarna. Han tas på allvar som skådespelare – och paparazzifotograferna älskar honom. De blir tokiga av glädje när han närmar sig röda mattan.
Mad Mikkelsen själv är tacksam för fansens kärlek – men han skulle inte vara här om det inte fanns ett konkret arbetsuppdrag.
– Här nere är det ju mest snicksnack och skål skål och ”oh, so wonderful.” Jag ser inte mig själv som en del av den världen. Ibland ska jag användas – sitta någonstans i en halvtimme så folk får se giraffen – men det är inte mitt riktiga jobb.
Den här gången är han i Cannes för att göra det så kallade B – media, mötena, marknadsföringen. Han ska tala om Den siste vikingen, träffa producenter om framtida projekt, och han har just medverkat i ett event för Campari, den italienska kryddlikörjätten vars senaste reklamfilm han spelar huvudrollen i (han har till och med fått en egen signaturdrink – Mads Negroni, med mezcal och grön mandarin).
Och så har han just ätit lunch med Robert De Niro. Det var kanske mer nöje än nytta. Men De Niro – tillsammans med Scorsese – är en av de filmhjältar som en gång väckte Mikkelsens dröm om att bli skådespelare. Filmerna från 80-talet var hans startskott. Så gissa känslan när han erbjöds att sätta sig ner med den kanske största nu levande skådespelaren. Mads Mikkelsen, den alltid behärskade dansken, blev stum av vördnad.
”I’m going to make this awkward”, började han deras lunch med.
”You’re the reason I wanted to become an actor.”
Katten var ute ur säcken. Det blev tyst ett ögonblick. De Niro såg honom rakt i ögonen – och svarade: ”Okay?”
Och ja, det blev faktiskt rätt pinsamt, säger Mads och skrattar.
Han berättar historien medan han petar i en bit lax och lite sallad som någon ordnat åt honom inför nästa möte.
– Men så visade jag honom ett foto på mitt tvååriga barnbarn, och han log – och visade mig ett på sitt tvååriga barn.
Han skrattar igen, skakar på huvudet.
Politiskt håller Mads Mikkelsen låg profil. Till skillnad från Robert De Niro och många andra kollegor.
– Jag lovar dig, jag har mycket på hjärtat, säger han. Men jag kommer aldrig att blanda in det i min karriär. Det skulle bara färga bilden av mig, och det är inte professionellt intressant. Att jag tycker en massa saker privat – visst. Men den saken pratar jag med mina vänner om.
Han suckar och ler snett.
– Det finns kloka människor – som inte är politiker – som säger kloka saker. Men det finns också väldigt många som säger rena dumheter. Det är en hel del miljardärssångare med ganska galna politiska budskap, där jag tänker: ”Skulle du kunna ta fem minuter och faktiskt sätta dig in i saker innan du pratar? Bara för att du är bra på det ena – varför ska jag då lyssna på dig om det andra?” Man måste själv känna efter hur man har det och hur man tycker världen borde se ut. Det behöver inte någon annan tala om för mig.
Han har ibland haft lust att använda sin plattform. Men han har alltid hejdat sig.
– Det är inte för att jag skulle säga något kontroversiellt. Det handlar om att mitt jobb är att ljuga där uppe på filmduken. Och det kan jag bäst när folk inte vet för mycket om mig.
Han ler stilla.
– Så det jag vill säga får jag väl säga när jag är färdig med det här jobbet.
Mads Mikkelsens händer ligger på bordet. Solbrända, med tydliga ådror under tunn hud. Om något avslöjar att han fyller 60 år den 22 november 2025, så är det just dessa händer.
Motvilligt medger han att han börjat lägga märke till sådant – ålderstecken – och att han, om än motvilligt, har blivit lite fåfäng på senare år. Inte på något dramatiskt sätt, bara tillräckligt för att irritera sig när han ser sig själv på tv-skärmen eller bioduken och upptäcker att tiden har satt sina spår. Han hade aldrig trott att han skulle bli sådan.
– Jag kan inte använda fåfängan till något produktivt, så det får väl bli att jag låter bli att titta mig så mycket i spegeln, säger han.
Men i själva verket har han ett bra och sunt åldrande. Han säger det flera gånger under samtalet, med ett skratt och en axelryckning. Han citerar Mark Twain: ”Alternativet är värre.” Och han erkänner öppet att han faktiskt gillar att bli äldre. Han är varken trött eller sliten. Han spelar fortfarande tennis, springer omkring – och har inte noterat några märkbara fysiska gränser. Bara det att skadorna tar lite längre tid att läka.
– Jag är i bra form – säger jag och röker, haha.
Han fimpar cigaretten så askkoppen gungar till.
Men det finns ändå något som gnager. Det är inte kroppen. Det är klockan. Tiden. Mängden av den som är kvar.
– Hur mycket tid har man kvar? säger han och trummar fingertoppen mot bordet.
– Man skulle ju vilja ha hunnit med det och det.
Det är inte desperation i rösten, mer en pragmatisk insikt i att ekvationen inte längre är på ens sida.
– Hon är 20 när jag är 81, säger han tyst om sitt barnbarn – han blev morfar för första gången 2023.
– Fan, alltså, skrattar han med en blandning av värme och vemod.
Han skulle gärna vilja att det hela bara fortsatte. I fyrahundra år, helst. För det är ju roligt att vara här, säger han. Men han vet också att det inte fungerar så. En långsamt växande men tydlig insikt om dödlighetens tyngd har smugit sig in.
När Mads får frågan om det finns några drömmar kvar – några roller han ännu vill spela, några priser han vill vinna – skakar han lugnt på huvudet så det grå halvlånga håret rör sig. Ambitioner är fina, nödvändiga till och med, och drömmar likaså, men han tycker inte om de stora, fjärran målsättningarna.
– Om jag sätter ett karriärmål, något jag vill nå om fem år, betyder det att allt jag gör på vägen bara blir språngbrädor. Och om det inte lyckas har allt innan varit meningslöst. Men om man gör varje språngbräda till det viktigaste, och koncentrerar sig på nuet, då hittar man något viktigt. Man ska säga: det här, just nu, ska bli det bästa. Och om det inte lyckas så lyckas det nästa gång.
Gnistan – lusten att göra det bättre nästa gång – brinner fortfarande.
– Och när den inte gör det längre är det dags att sluta, säger han och rycker på axlarna.
Men han har andra saker han hellre vill lägga tiden på nu. Familjen. Barnen. Deras barn.
– Livet i sig självt, säger han.
Mads Mikkelsen ska snart vidare till dagens späckade program, ner mot Croisetten. Men innan vi skiljs åt går vi ut för att ta några bilder. Vi ställer oss vid muren. Han berättar historien om kvällen då han klättrade över. Han lägger handen mot stenen. Solen har värmt den igen. Och känslan – att han nog fortfarande skulle kunna klättra över den om han ville – den finns kvar.
