Det blev ingen köttkvarn. Ingen Facebook heller.
Överlag måste väl gårdagen faktiskt sammanfattas som en enda lång besvikelse.
Men på kvällen gjorde alltså (som ni allihop givetvis såg) Ryan Giggs mål igen. Och det satte ju dagen i ett helt annat perspektiv.
Eftersom det här faktiskt är en sportblogg (Per Nunstedt wills it!) tänker den därför ta ett par minuter åt att reflektera över det. Och vi måste i så fall börja en höstdag för 23 år sedan.
1987 var Ryan Giggs 14 år, jag var 6. Den hösten såg jag min allra första fotbollsmatch live i Sverige, och blev förälskad i den här förbannade sporten för första gången. Ungefär samtidigt, i England, kom två män hem till Ryan Giggs med hans första kontrakt som professionell fotbollsspelare. En av dem var Alex Ferguson, manager för Manchester United.
Just då visste jag förstås ingenting om det. Ryan Giggs och jag skulle inte möta varandra förrän fyra år senare.
1991 var jag 10. Jag var sen i utvecklingen. Till skillnad från de flesta andra pojkar i min ålder hade jag ännu inte tagit det mest definierande av unga mäns utvecklingssteg. Jag hade alltså fortfarande inte valt ett engelskt favoritlag.
Det hade kunnat bli Tottenham, som vann FA-cupen det året. Det hade kunnat bli Arsenal, som vann ligan och hade Anders Limpar i laget. Det hade kunnat bli Liverpool, som kom tvåa och hade Glenn Hysén i backlinjen.
Men jag var i England med min familj på semester det året, och bodde på ett litet bed and breakfast i Lake District ägt av en bullrig man som älskade två saker i livet: Sin fru och fotboll. Första kvällen där frågade han vilket som var mitt lag. Jag svarade att jag inte visste. Han nickade allvarligt och sa inget mer.
Andra kvällen där stod tv:n på i matsalen. Ett lag i röda tröjor spelade. De låg under. Det var inte överraskande. De hade inte vunnit ligan sedan 1967 fick jag veta av den bullriga mannen. Han sa det med en djup suck. Som om orden gjorde fysiskt ont i honom. 1967. Han hade lika gärna kunnat säga att de inte vunnit sedan tiden då matcherna då och då fick avbrytas för att det sprang in mammutar på planen, för en 10-åring är det ungefär samma sak.
Den bullriga mannen nickade allvarligt igen, pekade på skärmen, tittade på mig, skakade uppfordrande på huvudet, och muttrade: ”Well don’t go and choose them for your team. They’ll just break your heart”.
Ett par minuter senare bytte det röda laget in en 18-årig tanig pojke med rufsigt hår. Jag hade aldrig i hela mitt liv sett någon springa så fort.
Han hette Ryan Giggs. Laget hette Manchester United.
I maj fick jag min första röda tröja. Samma månad gjorde Giggs sitt första mål i ligan.
Igår gjorde han mål igen. För 19:e säsongen i rad.
Den bullriga mannen hade rätt om att det där laget skulle krossa mitt hjärta, de har gjort det många gånger sedan dess. De har köpt spelare som har spottat på klubbens själ. De har sålt sig till amerikanska miljardärer. De har förvandlat sin hemmaarena till ett tivoli för popcornätande turister och gjort biljetterna så dyra att sponsorerna sitter på läktaren och fansen på puben, när det borde vara tvärtom. Och de har vunnit så många titlar att det inte finns en chans för någon levande människa att någonsin ta på sig den där röda tröjan utan att kallas medgångssupporter.
Men det spelar ingen roll. För mig är de alltid det där laget som fick stryk av Everton med 2-0 en regnig dag i mars 1991.
Och även om alla vet att jag aldrig kommer vara otrogen mot min fru, så kommer Ryan Giggs alltid vara min första kärlek.
Så allt som allt var igår ändå en ganska bra dag, trots allt.
