Det finns en man i stan som jag varit på ett enda möte med och det bör ha varit runt 1999. Sedan den dagen har vi hälsat på varandra när vi möts på gatan. Jag vet inte varför. Mötet var inget speciellt. Vi klickade inte på något särskilt sätt. Andra människor kommer och går i mitt minne. Personer jag spenderat timmar, kanske dagar med, glöms bort fullständigt, men denne man, vad han nu heter, kvarstår och jag kvarstår tydligen för honom.
Vi möts tre, fyra gånger om året. Ibland säger vi hej. Ibland tjena. Ibland nickar vi bara. Ibland om vi verkligen fastnar bredvid varandra så frågar vi hur är läget. Aldrig mer än så. Ingen av oss vill veta. Nu har vi hållit igång charaden i 22 år. Allt talar för att vi kommer fortsätta.
Jag vet inte vad han gör om dagarna eller vilka han brukar umgås med. Om han skulle flytta till Peru i 20 år hade jag inte märkt det. Men när han en dag kom tillbaka till Stockholm och passerade mig skulle han få sitt hej.
Hur känner han inför mig och vår silkestunna men uthålliga relation? Vet han vem jag är? Ligger han vaken på natten ibland och tänker på mig och önskar att det bara kunde ta slut?
År 2060 fastnar vi bredvid varandra i våra flygbilar. Jag ska precis fråga hur läget är. Då tar han slutligen fram en laserpistol och skjuter av mig huvudet.
