När jag växte upp arbetade min pappa som lärare. Kan du berätta hur det var att ha en pappa som arbetade som Stålmannen?
”På vissa sätt tror jag att många barn ser på sin pappa som Stålmannen. För oss var det inte annorlunda, även om jag och mina syskon upplevde olika versioner av pappa. Det är nästan fyra år mellan mig och min syster och min bror är tolv år yngre än mig.
Men jag minns att flygande var en stor del av pappas liv, så jag tillbringade mycket tid i andrapilotsätet, ibland i en öppen cockpit, en Tiger Moth från 1920-talet. Och han hade en liten lila sportbil, jag minns fortfarande doften av lädret och bensinen. Så vi cruisade runt mycket och hade roligt. För mig var det mycket coolare än det faktum att han var en skådespelare som spelade en superhjälte.
Jag fick tillbringa mycket tid på inspelningsplatser, vilket säkert var irriterande för filmarbetarna, men för mig var det väldigt coolt. Och jag tror att det influerade mitt yrkesval senare i livet.
Vi brukar skämta, jag och mina syskon. För att vara barn till en filmstjärna som sedan drabbades av en allvarlig ryggskada, hade vi ganska normala liv.”
”Men min pappa var väldigt äventyrlig, så vi fick vara med om mycket coola saker. Han älskade flygning, glidflygning, segling och sådana saker. Jag minns att när vi gick till lekplatsen blev han direkt igenkänd och omsvärmad av barn. Men han var väldigt tacksam för den igenkänningen och förstod ansvaret som kom med att spela den rollen, vad det betydde för barn.”
Hur kände du för det?
”Eftersom jag föddes efter att filmerna kommit ut hade jag inget före och efter att jämföra med. Det var alltid så det var. Jag minns en gång när han tog oss till Frihetsgudinnan på Staten Island-färjan och det var fyra skolklasser på samma färja. Så 150 barn flockades runt honom. Han var alltid väldigt generös och bjöd på en autograf eller bild. Han tog sig alltid tid.”
När jag var liten såg jag den andra Stålmannenfilmen, typ ett dussin gånger. Inspelad på VHS med reklamavbrott. Men jag tycker om den scenen när Clark har gett upp sina krafter och han framstår som så sårbar. Det är intressant när han spelar den här rollfiguren som är en överlägsen varelse, att han ändå lyckas förmedla en sårbarhet.
”Jag tycker också att det var fantastiskt, han gjorde ett otroligt jobb med den rollen. Han tog skådespelarhantverket på ett väldigt stort allvar. Jag tror att det är lätt att tänka att rollen är två olika karaktärer, men det är i själva verket en person som måste spela någon annan. Det var en intressant utmaning för honom som han tog sig an väldigt väl.
De två första filmerna har verkligen stått emot tidens tand. De två sista talade vi mycket mindre om i familjen. Pappa var mycket mindre stolt över dem.”
Jag är ett stort Stephen King-fan och jag hörde att King ursprungligen ville ha din pappa i rollen som Jack Torrance.
”Det visste jag inte, men jag tror att pappa hade älskat att jobba med Kubrick, han beundrade honom mycket.”
Det skulle bli en lite annan film.
”Ja, men jag kan se det. Det hade varit intressant!”
Hur fick du reda på nyheterna om din pappas olycka?
”Jag minns tydligt telefonsamtalet, det var klockan sex en söndagmorgon.
Min mamma och syster var hos en vän på landet och jag var ensam i London. Det var Dana (Christophers fru). Hon berättade att pappa varit i en olycka och skadat nacken, men att hans liv inte var i fara. Mamma och Alexandra återvände till London och vi var tvungna att vänta på att en resebyrå skulle öppna. Det här var 1995 och internet existerade men…”
Men inte riktigt.
”Nej, inte riktigt. Och vi flög på måndagen. Men mina första känslor var osäkerhet och rädsla, men också förnekelse. ’Pappa blir inte skadad’, ’allt är snart tillbaka till det normala’.
Första gången jag insåg att det inte var vilken olycka som helst var när vi kom till flygplatsen. Det var mängder av paparazzifotografer där. Jag kunde se löpsedlarna ’STÅLMANNEN FÖRLAMAD’. Sedan när vi kom fram förklarade min farbror situationen och jag minns att jag kände mig avtrubbad.
Det var första gången jag upplevde ett stort trauma.
Efter det har jag blivit mycket snabbare på att processa nyheter, eftersom jag vid en ung ålder insåg att vad som helst kan hända och livet kan förändras på ett ögonblick.”
Nästan ett år efter olyckan höll Christopher ett tal på Oscarsgalan. Vet du vad han kände inför det framträdandet?
”Det var så stort och vi i familjen stannade uppe långt efter läggdags framför tv:n. Det var pappas första stora publika framträdande efter olyckan. Live, på scen med en global publik på över två miljarder människor. Han berättar om det i sin självbiografi att han oroade sig över att musklerna skulle drabbas av spasmer. Hans armar var fastspända till armstöden, men det finns ändå en risk att man kan ha sönder dem. Så han tänkte ”tänk om det händer”. ’Hur ska jag tas emot?’.
Men han fick ett så otroligt varmt välkomnande tillbaka från sina kollegor och vänner. Han var väldigt tacksam över det, men var också väldigt nervös innan.”
Vänskapen med Robin Williams, vad betydde den för din far?
”Den betydde allt, de var bröder. De möttes på Juilliard när de utbildade sig till skådespelare. Min pappa var häpen över Robins talang och hans kvickhet. Sedan råkade de båda två komma ut och hitta jobb och framgång ganska snabbt och samtidigt. De bodde nära varandra, umgicks mycket…”
De verkar så olika, på ytan?
”Verkligen, men pappa var väldigt rolig och kunde hålla jämna steg med Robin. Glenn Close kände båda väl och hon berättar i dokumentären att pappa inte hade Robins mani, men var skarp och kunde riffa med honom.
”Men att se deras vänskap utvecklas var fint. Det kan vara svårt att veta hur man pratar med en vän som varit med om något hemskt. Ger man dem utrymme? Vill de ha dig där? Men Robin dök upp på intensiven två dagar efter olyckan. Han och hans fru Marsha var alltid där, så stöttande och hjälpsamma och generösa. Och de hjälpte pappa finansiellt så han kunde få en specialanpassad bil och ta sig runt.
Det är som min pappa säger i dokumentären. Robin var verkligen en av de bästa människorna på Jorden och hans fru Marsha också.”
När din pappa dog var han en väldigt offentlig person. Du var äldsta syskonet och flyttade hem för att hjälpa till att ta hand om familjen. När hittade du tid för ditt eget sörjande?
”Jag flyttade hem, men min syster var otrolig. Hon studerade juridik och navigerade en stor akademisk arbetsbörda, men tog sig ända tid att pendla ut till familjen en timme utanför staden där vi bodde.
Men efter att den värsta mediehysterin hade lagt sig och vi hade tagit oss igenom den första julen utan honom…. Då reste jag till Venezuela med min dåvarande flickvän i tre veckor och fick lite tid att processa allt. Men det är som min bror brukar säga, att sorg är permanent.”
Var det en självklarhet att du och dina syskon skulle involvera er i The Christopher och Dana Reeve Foundation, efter att de båda gått bort?
”Absolut. När pappa skadades fanns det inte mycket pengar inom den forskningen, det ansågs generellt vara ett omöjligt problem att lösa. Neurovetenskapens kyrkogård. Pappa drog medial och publik uppmärksamhet till forskningen, men också finansiellt stöd. Forskningen accelererade. Och Dana var väldigt involverad i ett Quality of Life-program, för att öka tillgängligheten för människor med funktionsvariationer.
Så det var en stor del av våra liv. När sedan Dana gick bort kändes det naturligt att fortsätta jobbet. Jag kunde inte föreställa mig att inte vara involverad.”
