Familjen Backman-Shafti träffar min vän Redaktörens fru.
Jag: Jag träffade din man igår!
Redaktörens fru: (Ser lättad ut) Ja, jag hörde det. Skönt det där. Att han börjat jobba igen. Han behöver det.
Jag: Mmm, han verkade lite…skakis.
Redaktörens fru: Äh, du vet. Det är nån slags posttraumatisk stress det där. Han kan inte riktigt släppa att han inte är föräldraledig längre.
Jag: Han tror att han är kvar i djungeln?
Redaktörens fru: Ja, ungefär så kanske man kan säga. Det går ju över, herregud, jag var ju också lite knäpp när jag kom tillbaka till jobbet. Men…du vet…hans kollegor säger att han har en del obehagliga flashbacks. Så man blir ju lite orolig.
Min fru: (Skrattar) Men alltså, SÅ illa kan det väl ändå inte vara?
Redaktörens fru: (Tittar uppgivet på min fru) För några dagar sen skulle hans redaktion göra en lista på de största kulturhändelserna 2010. När de kom till ”Bästa Låt 2010” så nominerade han ”Tänk om jag hade en liten, liten apa”!
Min fru: (Med beklagande blick) Oj…
Redaktörens fru: Exakt. Du fattar ju att man blir orolig!
(Tystnad)
Jag: (Harklar mig) Meh…alltså…jag hade också kunnat nominera den. Det ÄR en bra låtjävel
Redaktörens fru: (Tittar vänligt på mig) Jo, men du har ju inget riktigt jobb.
Min fru: (Nickar allvarligt) Det är faktiskt sant Fredrik. Det går ju inte att jämföra, det måste du ju fatta.
Jag: Jag har visst ett jobb! Det är bara inte…som…vanliga jobb kanske.
(Kort tystnad. Ingen tittar på mig.)
Min fru: (Till Redaktörens fru, med en djup suck) Ja, du ser ju att vi har ju alla våra egna problem.
Redaktörens fru: (Medlidande) Jo, det förstås. Jag ska ju inte vara egoistisk. Min har ju i alla fall ett fast arbete.
(Längre tystnad. Min fru och Redaktörens fru utbyter menande blickar.)
Jag: Jag gillar inte alls vändningen den här diskussionen tog nu. Kan vi gå tillbaka till att prata om din mans psykiska problem?
