Igår. Jag kommer hem.
Jag: (Tittar på min fru och vår son, som sitter i soffan och skramlar med en uppsättning leksakskastruller) Vad gör ni?
Min fru: (Lite för entusiastiskt) Vi lagar mat!
Jag: Okej.
Min fru: (Otåligt) Ska du inte fråga vad det blir för något?
Jag: Vad…blir det för något?
Min fru: (Gestikulerar åt vår son, han lyfter upprymt på locket till en av kastrullerna)
Jag: (Kikar ner i kastrullen, ser en kylskåpsmagnet formad som en bok.)
Min fru: (Tittar på mig det omedelbara kroppsspråket av någon vars totala inre rymd av självbehärskning nu upptas uteslutande av den kolossala viljeansträngning som krävs för att inte ställa sig upp, slå ut med armarna och vråla ”TA-DAAA!”)
Jag: Ni har stoppat en…bok? I kastrullen?
Min fru: (Nickar ivrigt)
(Uppenbar konstpaus där min fru drar ett djupt, dramatiskt andetag)
Min fru: (Slår ut med armarna) Ja, det är ju en KOKBOK!
(Lång tystnad. Sedan ljudet av min fru och vår son när de gör upprepade highfives.)
Min fru: (Tittar på mig)
Jag: (Tittar på min fru)
Min fru: (Vibrerar av tydligt återhållna lufttrumvirvelsryckningar i pekfingertopparna)
Jag: Nästa gång du himlar med ögonen när jag blir full och berättar den där om två irländare i en båt. Då ska jag komma ihåg det här.
